Massa jobb!

Under tiden som allt hänt i livet hinner jag även jobba fulltid och det glömmer jag ibland bort att få med här eftersom Instagram och facebook är ett lättare medium för bilder.  Följ på eyescreamtattoo på Instagram om ni inte redan gör det,,,om ni vill såklart;) Är ni mer intresserade av antikviteter mm så följ mat artnouveauvintage konto :) 

Annie fick en superhjälefågel på underarmen och idag är det faktiskt dax för fortsättningen på detta:)

 Matildas grävling kom på plats och jösses vad fint den läkt såg jag igår!

 Mr Skägg jimcelf,Linus får sin helarm påbyggd och det  blir en sjuhelvetes arm vill jag lova!

 En jordglob på ett lår med sydamerika som fokus,,ja varför inte!! Caroline fick nog hål tjatade i öronen på sig denna dagen;)

Masteroak kom för en början på sin helarm  och det är fan inte var dag man får träffa två 30 åringar med så underbara namn som Bo och Åke!! Det var en sjukt rolig dag med dessa två   och deras barndomshistorier:) Snart dax igen!

En hel överarm skulle dekoreras och det var rätt galet hur mycket denna kvinnan tålde utan att röra en min! Dagen flög förbi med extremt djupa samtal om livet som så och folks svårigheter ,,

Nathalia  kom hela vägen från Norge för att få sin  hortensiaballong med en liten fantasivagn undertill! Det är alltid väldigt smickrande när folk kommer så långt bortifrån för att få en tatuering,verkligen.

Jag fik inget bra foto på Ulrikas tatuering eftersom min kamera gav upp ,men  här är iaf ett dåligt;)  Ska se till att få en läkt bild av den med de himmelska färgerna  färdiga och fina.

Annos coverup fortskrider och  denna sittningen blev,,halvfart,,Anno var lite känslig (händer ibland) och jag kunde knappt koncentrera mig då jag väntade på telefonen och Kaptens rapport om Katt eftersom de fick köra in till djursjukhuset. Jag är mina kunder evigt tacksamma att jag får förklara vad som pågår i mitt liv och förklara att jag kanske inte går på full fart denna dagen,och de accepterar och är så förstående.

Så kom dagen då Katt plötsligt inte fanns mer,,jag fattar inte hur jag orkade genom dessa sittningar ,men än en gång får jag gråta ut hur mye jag vill hos mina kanderade flesta förstår helt och hållet för vi är trots allt människor. 

Thomas och jag håller på med en helarm i polynesisk stil och nästa gång avslutar vi den och väver in den gamla på överarmen så det blir en helhet av detta:) 

Min lillasyster kom  ner för en "liten" början på sin arm och det får vi väl säga att det gick bra trots sorgen. Nästa gång skuggas detta och  byggs på ytterligare och jag ser väldigt fram emot det.

Mathilda igen då,en igelkotte på insida underarm där grävlingen dricker the  på utsidan.  På grund av extremt obehag vid handleden tatuerar vi inte där denna sittningen utan tar det i små små steg så att även det området blir  täck tillslut:)

Malin ville ha en ormbunke som slingrar sig lite fint upp på rygg och ner på ben med en döskallemal sittandes på bladet. Näsa gång blir det färg i mal och  litta piff!

En vecka,,

En vecka har gått och jag är så glad att säga att sorgen har lättat lite mer. Efter 5 dagar fick jag äntligen tag på vet. som berättade att Katt kanske haft en vecka kvar i livet men med dålig livskvalitet,och att hon inte haft ont alls,bara varit hysteriskt trött,en effekt av de dåliga blodvärdena. Att hon inte åt eller drack gjorde att det snabbt gick åt endast ett håll och att vårt beslut var det rätta. 

Att Otto kan ha viruset,men att det oavsett inte går att göra något åt det och att  han är så pass gammal att han troligen inte  kommer att få något besvär av det. Vi håller tummarna och hoppas på det bästa i ren förtvivlan. Han är piggare och hungrigare än på länge och verkar inte alls reagera på att vara ensam.

På fredag åker vi och hälsar på en liten kattflicka som behöver ett för alltid hem,och vi får se hur detta slutar,allt är väldigt  osäkert änsålänge .

På allt detta har jag nu fått Kaptens monsterförkylning och om jag tyckte det var jobbigt att hålla igång förra veckan med jobb och gråt,,ja då är detta grädden på moset. Det som inte knäcker en,,,

Dag 5.

Fem dagar,,har fortfarande inte fått samtal från vet trots tre påminnelser hos dem. Ringde in i fredags och ville prata med en Vet så de kan förklara för mig vad som eg hände och fick en sekreterare som var en röv. Hon var kall och hård i tonen och frågade stressat vilken Katt det gällde ,Rickard eller Otto och jag sa Katt,,där fanns minsann ingen katt och när jag förklarade med stora knölen i halsen att vi fick låta henne somna in i Onsdags säger hon "Jaha,då ligger hon under makulerat!" 

Och där bröt jag ihopa igen,,Hoppas hon själv blir behandlad så när någon som betyder något för henne blir "makulerad".

Ingen ringde tillbaka. Påminde igen i lördags,,ingen ringde tillbaka.

Påminde igen idag och väntar ännu en dag på att de ska ringa. Har väl inga större förhoppningar.

Mulet väder idag och riktigt dåligt,,det påverkar som fan och man halkar tillbaka till "vill inget" mode. Vill bara ge upp och inte finnas kvar mer,och jag vet att de känslorna är par av sorg  och inte allvarliga(det är bara en känsla ,ingen plan) men egot säger att det blir lättare om man bara får sluta existera.  

Kämpar vidare med vardagen och försöker andas,,en dag i taget.

Fyyyyra dagar,,

Idag går det bättre,,vi kan andas.Vi  gick ut och åt på lördag kvällen (för att vi inte kan sitta hemma  deppa konstant)och insåg ganska snart att vi inte var redo att vara sociala
.
Omgivningen ser ju inte detta som en lika stor tragedi som vi("det är bara en katt") och den skillnaden gör att man inte känner sig bekväm bland folk riktigt än.

Jag och Kapten åkte således hem och spelade Uno,,drack öl och grät om vartannat ,samtidigt som vi mindes och skrattade i samma andetag:)
Vi körde denna chockterapin till kl 5 imorse vilket  känns idag kan jag lova, men det känns  också lite bättre,,som en totalrensning genom att trötta ut sig helt med känslor och efter stormen få ett lugn som är så välkommet.
Jag har fått massa stöd av bloggläsare och facebookföljare och även vänner som ständigt hör av sig och undrar hur det är,,det gör att detta kommer att bli ok ganska snart. Kapten däremot kämpar på sitt eget sätt och det lär ta tid,,men så respekterar jag också honom så enormt för att han helt och hållet accepterar att Katt var vårt lilla barn och att hon förtjänar all denna saknad och sorg.
Att kämpa med konstutställning i allt detta tar emot och blir lite svårt,men det  måste ske . Klarar jag detta klarar jag mycket.
Nästa söndag är det öppet hus på Katthemmet i Höör och det KAN vara att vi åker dit och spanar,,bara spanar.

Katt och Kapten

 Idag är sorgen ytterst ytterst lite lättare att bära. Den finns med mig hela tiden men jag gråter inte hjälplöst och mår dåligt hela tiden. Jag tittade igenom en bråkdel av gamla bilder vi har och  man får liksom en större förståelse för varför detta lilla livet betydde så mye för oss.
 Vi  hade precis köpt hus i Svenstorp och hittade henne 6-7 vecka gammal i grannens trädgård (obebodd) där hon mjauade för fullt efter hjälp. Jag var där på 2 röda och plockade upp det lilla livet,som inte verkade rädd för mig alls. Hennes ögon var helt igenkletade av kattsnuva ,men hon var en riktig liten raket till katt. Jag satte genast ner henne när jag insåg att hon trolgen har en mamma någonstans och  att man inte bara kan ta katter sådär!
Hon var av en helt annan uppfattning och följde efter mig allt vad de små 3 cm:s benen höll. Jag insåg tillslut att det var  ingen som skulle sakna henne och att vi behövde ge henne vård. Jag tog det in den lilla bollen och gjorde en tillfällig kattlåda av en braspanna med låga kanter ,och hon bara fattade. Ringde Kapten och sade att vi nog precis blivit med katt!!?? Något vi faktiskt ville,och plötslig bara var hon där !!
Hon sov i ett dygn efter att hon fått så mye mat hon kunde äta och var så nöjd att det var tramsigt. Efter ett par dagar tog vi henne till vet som gav henne en spruta som skulle hjälpa henne kämpa mot snuvan,och sade åt oss att hon troligen inte kom att överleva de första tre månaderna och att vi inte skulle bry oss om henne. Jag bad honom  mentalt dra åt helvete och tg med mig Katt em.

 Eftersom hon bara var några veckor gammal kunde jag inte lämna henne ensam hemma utan tog med henne till studion där hon fick en liten inhägnad  bak på kontoret. Papegojan blev från första sekund hon såg Katt mamma.Efter att ha vrålat på henne i en timme hittade vi dem så nära varandra de bara kunde och sen dess var de bästa polarna,,dels för att Papi kunde gå ner och sno kattmat av Katt och dels för att Papi hade ett sjukt hus ovanpå sin bur där Katt kunde sova;) Otippad vänskap men en jävligt fin sådan.

 Så fort jag inte hade kunder satt jag med henne så hon fick värme och kel ,,

 Det var ingen  brist på kärlek hemma heller. Från dag ett var det Kaptens barn. Rörde sig inte Katt röde sig inte Kapten. Sov hon  väntade han alltid snällt med att gå på dass eller så,,och det förändrades aldrig.

 Hon var en JÄKLA handfull redan från början och efter den första v ekan av vila där hon blev av med snuvan,,ja sen kom det fram en helt annan katt än den vi först hittade,,inte alls så liten och försvarslös utan snarare en dm lång piraya med attityd . Hon ochPapegojan lekte som de bästa !!

 Barnåren med Katt var tuffa kan jag säg. I tonåren var hon sjukt obstinat och jag som utdeae disciplin höll på katt  krevera många gånger. Detta var inget djur man bara bemästrade som de andra hsuskatterna jag haft. Detta var en drake på 4 ben med en grym vilja och enorm intelligens och vi har haft våra duster om och om igen. Man höll inte Katt om hon inte ville bli buren,inte till sista dagen ens. Hon morrade ALLTID åt en ,och det var snarare så att om hon kom och kelade så undrade vi lite vad som var fel!?

 Det var inte alls vanligt att man fick liknande bilder,,man blev liksom mer rädd än glad när hon väl var snäll,men när det väl hände blev man så förundrad och kände sig speciell. Under de 10 åren vi fick ha henne har Katt självmant hoppat upp i mitt knä TVÅ gånger. Det var de två gångerna min blåsa fick känna på hur det är att vara så stor den bara kan!

 Vi steriliserade och öronmärkte som goda föräldrar,och då får man tratt såklart. Det passade inte at speciellt bra och hon spenderade första dagen med att gå baklänges längst väggarna i huset tills något,ett dammkorn el så stoppade henne,sen bara satt hon så. Jag tog av tratten efter en halv dag och hon var överlycklig. Efter 2 dagar ville hon gå ut och det fick hon inte enl vet,så jag sade nej. De spände hon ögonen i mig,mjauade och PISSADE PÅ MATTAN mitt framför ögonen på mig!!! ,,hon fick gå ut.

Lite senare skaffade vi sällskap till henne,,något hon inte direkt uppskattade men tolererade. Bilden nedan är det närmsta hon NÅGONSIN kommit en annan katt,,den är iscensatt.

 Katt snor eget godis,,

 Kapten och Katt var de enda som kunde leka,jag  kunde bara fjolla med lite snören och så vidare för jag var den som bestämde medans Kapten tydligen var lekpappan,även om han  fick räka med djupare sår och stelkrampssprutor efteråt.Katt rögar på

Det hjälper massa att blogga om henne,för då har hon inte försvunnit helt <3  Visst kan det bli tjatet för mina läsare,men så är detta också en dagbok,och detta är viktigt,,viktigast.

Sorgearbete

knappt två dagar senare ,,och det lättar inte upp. Jag känner en ovilja att leva ,och det är inte riktigt i proportion till vad som hänt.
Visst att hon var vårt lilla liv,men jag har Otto och Kapten kvar,men det går liksom inte in just nu.
Igår satt jag och plockade hår från badrumsmattan hon legat på innan vi körde in med henne. Som ett sär satt jag och gungade och blötare  ner golvet med tårar. Jag behöver en enda grej,,ett enda spår av att hon faktiskt funnits. Foton gör så satans ont att det bara triggar ännu en snor/gråt session som inte gör något bättre utan snarare bara utmattar ännu mer.

Hur länge ska man må såhär? Det är inget jag kan besluta mig för att skippa,,det bara är,, ungefär som att andas.

Jag fattar såklart att det handlar om att detta var vårt "barn" och hon kom till oss när vi ännu  trodde det fanns en möjlighet till familj. Med åren visade det sig inte kunna bli så,men då var vi nöjda med våra fyrfota barn och hällde all vår kärlek i dem.
 Men så dog hon,,eller vi tog livet av henne,på vänligast möjliga sätt.  Och livet är tomt,,

Jag tittar på andras husdjur nu och allt jag kan se är oundviklig sorg,,de kommer alla att lämna och det är ofattbart hur mycket smärta de kommer att orsaka.
Jag VET att de 10 åren av ren kärlek vi fått ge (Katt var ingen vidare kärleksfull individ som gav tillbaka )  är värt 1000 ggr mer än denna ruttna veckan vi har framför oss av akut sorg,, och jag kommer att se det sen,men just nu är det så satans tungt.

Jag behöver prata med henne för att få försäkra mig om att hon förstod vad som hände och varför vi lämnade henne på Djursjukhuset i hennes värsta stund.  Det enda som väller ur mig nu är  förlåt,,om och om igen. Förlåt och kom tillbaka,,,

En dag kanske,, men just nu kan vi två bara hålla om varandra och minnas allt det fina vi fått.

Jävla skit,,

Sov så gott älskade Katt,,det finns inga ord .

Efter måndagens bravader inne på Djursjukhuset i Ystad sade de åt oss att om hon inte blir mycket bättre dagen efter behöver hon läggas in för att se vad som är fel,i Malmö. Hon blev bättre,men inte bra och onsdag morgon bad jag Fredrik köra in med henne,,vi kunde inte se henne som hon var. Hon spann förvisso för fullt och kelade,något som är helt ur karaktär för henne ,,men vi insåg inte då att hon tog farväl.

Väl inne på sjukhuset verkade hon slö men inte dödssjuk. Med attiyd som bara Katt kan ha blev hon undersökt och inskriven.

 Efter en dags förvirrat jobb kom jag hem och bara satte mig i soffan brevid Fredrik,,åt inte drack inte,,lite som sympati med Katt. Efter en timme ringer telefonen och det är Vetrinären med det beskedet som  ingen vill få. De har tagit nya prover och hennes blodvärden är så dåliga att det är ett under att hon lever. De hade hittat den underliggande orsaken och det var FeLV ,Felint Leuko Virus,så hon hade långt framskriden Leukemi. Det fanns absolut inget att göra merän att så snabbt som möjligt förhindra hennes lidande. Jag och Kapten kastade oss in till Malmö och satt så snart i dödens väntrum,,,

 Jag ville inte att Katt skulle få somna såhär,,men inte heller ville jag att hon led i onödan. Det var mycket lugnare än jag trott,,mycket mindre dramatiskt. Hon hade fått lugnande för hon gick såklart inte att hantera och hon var ett litet skal av sig själva när vi väl fick in henne.

 Jag lade min jacka så det luktade hemma för henne,sen bara kelade vi,,och snusade på henne en lång stund  ,sen ville vi bara att sköterskan skulle komma ,för hon led och var klart obekväm.

 Tre små sprutor i shunten hon redan hade,,sen var det över. 

Jag klädde av henne bandagen och lade henne tillrätta,,se kom dem och tog henne. Vi åkte hem med ett stort hål i vår vardag och vårt hjärta.

När detta hände frågar djursjukhuset om vi vill  få hem hennes aska eller inte och först sa jag nej,men när vi kommit hem,tomhänta och trasiga insåg jag att jag verkligen behövde begrava henne. Att hon fick komma hem igen till fälten hon älskade och spenderade sitt sista übergrymma år vid.  Jag ringde tidigt på morgonen till Evidensia och välsigne dem,de stoppade transporten till krematoriet och stoppade om Katt separat så vi får hem henne till oss,,en liten liten sten föll från mitt hjärta iaf. Jag ville inte lämna henne där inne där hon aldrig varit  eller känt sig hemma,även om det så bara var hennes kropp och inte  individen själv. 

Nu återstår det stora sorgearbetet.  Vi städade lite efter henne när vi kom hem ,medvetna om att minsta lilla hår eller spår river upp allt igen.
Man kan såklart inte säkra upp sig för detta och jag vet att det kommer många överraskningar  framöver,,som tex när jag skulle städa upp runt matskålarna i morse,,då brast det igen.

Hon hade inga leksaker hon gillade speciellt(mcdonalds sugrör bara) ,hon hade ingen favoritfilt,det var Fredrik som var hennes favorit ,och om någon har det jobbigt så är det han nu. Jag har min Otto kvar och hoppas på  att han håller i många år till även om jag vet att han är skraltig och gammal.

Så,, från den lilla misen som vi hittade i trädgården i Svenstorp,som inte skulle bli äldre än 10 veckor enl veterinären,,10,5 år fick vi av denna  kämpen,,

Det gör ont ända in i själen och förbi,och jag vet att vi idag säger att vi aldrig kommer att kunna älska lika mycket igen,,men jo,vi kommer bara aldrig hitta någon som Katt. 

Sov så gott min älskade underbara tjockis,vi ses i sinom tid .