En snötung glåmig eftermiddagen i Februari,två dagar innan alla hjärtans dag tvingades vi inse fakta. Mannen som inte kunde förlora hade gjort just det. Kampen mot cancern var över och smärtan han bar överfördes på alla oss som blev kvar här i denna kalla gråa Februarimorgonen.
Fulltofta kyrka var näst intill fullsmockad även om detta inte var något Claes villa ha stort,,ja eller ens ha! Han tyckte allt detta var nonsens,han var död,det behövs ju inte! Ja jo,,men vi andra behöver det. Avslutet ihopa,att få betyga vördnad,att få visa de kvarlevande att man bryr sig,att hans liv på alla sätt och vis lämnade stora breda hjulspår efter sig.
Eftersom jag visste att han inte nödvändigtvis velat ha så blommor (tji fick han) så kom det till mig en dag,,jag målar en kotte för att be honom hålla ställningarna vart han än är i Kottakrieget som ALLTID fortgår och istället donera alla pengarna till Cancerfonden så att tillslut INGEN ska behöva gå igenom det Claes gjorde.
Jag ,systers ,mamma,anders och Agneta och pappa lade så vår egna sista avsked vid urnan.
Det började bra,,,fram tills jag såg hans ansikte.Försökte hålla igen ,inte för att jag inte vill gråta men för att kroppen fysiskt skulle hålla hela ceremonin igenom. Det gick sådär ok tills hans son vandrade in. Det var som att se Claes i unga dagar ,en karbonkopia av sin far. Då släppte det för mig och tårarna slutade bara inte att strömma.
Jag är så tacksam för att få vara med och säga hejdå och för att få en chans att krama Mona och barnen. Det är bara en kram men det är vad jag har att erbjuda och i dessa tider kan det vara nog så mycket värt.
Jag tänker alltid att jag älskar begravningar,,, det låter ju helt skadat och det är en sanning med modifikation.
Jag älskar att få vara med och visa vördnad och ge stöd om jag bara kan det. Jag älskar att personen vars liv inte längre kunde existera ger mig insikten på ett hårt sant sätt,att det är helt bortkastad energi att sura över en dyr elräkning eller ett par extra kilon på vågen,en dryg arbetsvecka eller bara uttråkning. Jag har fortfarande en chans att njuta av att kunna arbeta,leva,vrida på varmvattnet för fullt och äta,,något inte alla är förunnade längre.
Själv vill min hjärna inte alls minnas Claes och tiden då han fick Cancer (eller ja,,Cancer fick Claes snarare,,den visste INTE vem den gav sig på) utan den har för evigt fastnat i den han var när han bara existerade i sin rastlösa grymt skillade friska kropp. Det spelar ingen roll vad man än kastade på den mannen,han redde upp det galant. Var det inte att vinna alla deltävlingar vi hittade på åt dem så var det att bli årets Mästerkotte och faktiskt hoasta ett riktigt stort äkta(blodigt) Kottakrieg!
För en recap på det året ,följ länken;)
Kottakriget i Fulltofta Ringsjöstrand med 50-60-tals tema,,inga problem,,
Islandshästridning med två nya knän,jungfru i sadeln,töltandes samtidigt som han pratade i mobil med sin son lösandes nåt snickeri problem,,inga problem!
Bowla som en kung efter sagda ritt och bli Mästerkotte? Jadå.
Tailgejta efter gocart i malmö med en bier,,,
Mellankrieg i Malmö på Sherlocked ,,tema vitt upptill svart nertill och slips;) Inga problem.
Mallankrieg på Country Kårner med mongokubb ,inga problem!
Det kvittar lite vad han än gav sig på, han vann med hästlängder och utan att ens spänna en sträng.
Sen jag var 4 år gammal har jag sett upp till denna mannen medans jag lyssnade på honom mecka loss i garaget på nätter och kvällar byggandes antingen en husbil eller en flodångare,inget var för svårt för honom.
Andreas sade det väl,,Claes är inte i himlen. Han är på väg men så var där nåt trappsteg som var löst och pärleporten gnisslade litta och var där ju ogräs i stenläggningen och Charons båt behövde tjäras och ja,,men han är på g!
Kan du ta hand om de våra som är framme redan,duka fram gotteboeret och vänta på oss,tids nog kommer vi att infinna oss och då startar kampen på nytt,,,
Men inte än.
Vi tar hand om Mona sålänge
All kärlek älskade Claes.
