Fulltofta

När jag var barn fick varken jag eller min syster en massa saker. Inga solsemestrar,inga restaurangbesök inga onödiga leksaker,aldrig dyra märkeskläder. När jag var tonåring fick jag ingen bil,(jag vill snarare minnas att jag köpte en till min mamma istället) inga extravaganser alls,,

Men de gav mig en helt magisk sak,,de gav mig världens vackraste lekplats och friheten att utforska den precis som jag ville. 

De gav mig ruinernas mysterium,gravhögarnas hemligheter,de uråldriga trädens lekplatser,de förrädiska tjärnens oemotståndliga utmaning att bygga en flotte,och det obetalbara i att få göra upp en lägerelld och bara sitta där i mörkret och vara med min bästis.

Jag har länge vetat att jag behöver åka tillbaka och gå i samma fotsteg,men vuxenlivet liksom sätter fälleben för en och man slappar till.Man skjuter på det till det en dag är för sent.

Jag vaknade idag och efter 5 års längtan  visste jag att idag var det dax.

Ironin är ju att det inte ligger merän 5 mil från där jag bor,men ändå så långt bort.

Jag tog bilen och körde tillbaka till fulltofta.

 Precis över vägen från mitt barndomshem ligger ett naturreservat som är gammal gammal bygd,långt bak till vikingarnas tid,och även lite nyare ruiner ligger utslängda lite varsom. Några små korta steg över vägen,sen var man inne i en stor lummig lekplats som medförde fullständig frihet inom ramarna av vett och ansvar. Inte bryta några grenar,inte plocka några fridlysta blommor och aldrig aldrig ha sönder några stenajär eller gravhögar.

 Jag började nere vid den stora ingången dit de flesta kör för att bara vandra,och i varm mild sol går man på en mjuk matta av mossa och lyssnar på när fåglarna vrålar överallt.
Jag kom ner till bäcken som ringlar sig fram genom hela reservatet och slogs av att INGET har ändrats! Samma träbitar ligger där,samma knotiga rötter sticker upp och sätter fälleben för en när man gått över bron. på 26 år har inget ändrat sig.
Skogen luktade seriöst som nybakta kakor och varmt gräs. När jag dör vill jag bli spridd i Fulltofta.

 Det var här jag bestämde mig för att detta vattnet inte kan vara så jävla giftigt och farligt som alla säger ( det var ett jävla liv just då på allt bönderna släppte ut på åkrarna ,som hamnade i vattendragen och slutligen i Ringsjön där de dödade allt i sin väg) och drack det. Har inte skitit ihjäl mig än.

 Det var här jag stolt lärde mig att vi minsann hade massvis av den utrotningshotade backsippan ,som vi sedan dess alltid försiktigt och plikttroget gick omvägar runt för att inte döda .

 Det var här Tomas Permerup åkte snöscooter (barnmodellen) och spräckte ögonbrynet. Det var   här pappa och hans bröder åkte träskidor och pulkor. Det var här vi grillade korv uppe på toppen och drack varm chokladmjölk.

 Jag hade en föreställning om att jag skulle komma dit och det stora grandiosa naturspelet jag levde i som barn kanske skulle visa sig vara mycket mindre än man mindes det.

 Jag hade så fel.

Allt är precis lika stort och imponerande som det alltid varit.

 Det var i denna biten av bäcken som Martin Eriksson hamnade när han bestämde sig för att åka nerför en monstruös backe med sin snöscooter . Halv överfrusen och med diverse hinder i vägen  kom Martin bara halvvägs innan han planterade röven i det iskalla vattnet och bli så jävla ilsk att det bara var att gå hem.

Man kan ju tro att man som barn tittat på backen (nedan)och sagt "Nej,detta går ikke!" Men vi såg bara orden "ska gå" och åkte på. Tror att jag skickade Martin först för att se om det gick. 

Helt korkad var jag inte.

 Stigen mynnar ut paralellt med vägen till Nunnäs skeppssättning,ett ställe som alltid skrämt men ändå faschinerat. Har cyklat ut dit många gånger som barn och glott på stenarna och försökt hitta skatter i gräset runtomkring.

 Mördarbacken som kastade Martin i plurret var SJÄÄÄÄLVKLART en galgbacke på vikingatiden,det hade jag bestämt,och det är fantamig inte helt omöjligt heller. På hösten samlas enorma mängder kråkor i träden och ger en intrycket av att så fort mörkret sänkt sig  är all  bets off och du kan dö,barn eller inte.

Inte rent för sällan  blev man överraskad av mörkret när man lekte och cyklade som idioter hem ,påeldade av varandra för att mörkret bet en i hasorna.

 Vi har även Fulltoftas eget louisiana swamp,ett riktigt obehagligt område som man aldrig kunde utforska för att det var sankt som fan,men man kunde hitta prima grodyngel alltid,högvaluta när man är barn. JAg har fantamig odlat mången groda i mitt liv.

 Det ni ser på bilden under var tom åkermark när jag var barn (inte en del av naturreservatet) och nu en smärre djungel.Därför är jag så impad av att inte mycket i reservatet har ändrats alls!

 Detta var ingången till reservatet som låg närmast oss,ingången där skolbussen alltid släppte Martin och mig efter en skoldag. Tyvärr var man då tvungen att gå hem och byta kläder till lekkläder men sen jävlar cyklade man dit och utmanade döden! Döden bestod av stora flockar kvigor som är obotligt nyfikna som kommer springandes för att se vem vi är och vad vi gör,något som alltid resulterade i att man flydde upp på stenajären och beväpnade sig med pinnar! Idag var där får istället och jag fick samma underbara skräck i maggropen,samtidigt som spänningen av att smyga så att de inte upptäckte en var jävulsk! Notera att det inte är den största bedriften att smyga på gräsätare.

 och här är ängen. Jag fick reda på att man kunde hitta ett ställe i sin hjärna där man kunde befinna sig på en äng,,ett safe place där inget kunde göra en illa. Det var denna ängen jag hittade då. Har länge velat gå hit igen för att se den, Trodde åter igen att min äng i barnaminnet skulle verka större än den verkligen var,men jag hade het fel,den är mycket större än jag mindes den!!

 Framför mig ska här då vara en portal. Den syns inte på bilden men  ni får använda er fantasi.

 På hösten kan man spendera timtal här ute med att riva ihjäl sig på björnbärsbuskarna  som växer överallt,med stooora stora saftiga björnbär på. Mången saft och sylt har det blivit. Brukade roa mig med att plocka dem och kantareller och hallon när jag bodde hemma som anorektisk tonåring.

 Ett träd mitt uppe på och rättså övervuxet,men en gravhög är det non the less. De ligger utspridda lite varstans här,och det var en självklarhet som barn. Som vuxen fattar jag  hur unikt det var helt plötsligt.
Intebara gravhögarna utan stenjärdena som någon har byggt så omsorgsfullt,som löper genom hela fäladen,de är också verkligen jättegamla,troligen från feodalsamhället och framåt.Också det en påminnelse om hur gammal och genuin bygden jag levde i var.

 Ruinerna vi utforskade outtröttligt!! I någon vägg fanns ju med all säkerhet en gömd skatt eller ett hemligt meddelande. Det hemligaste vi någonsin hittade var ett sexpack mellanöl.

 Farans väg,cyckelstigen från helvetet,Kjell och Kerstins väg,i rätt nedstigande led mynnandes ut vid Nymans Tolle och fortsättandes upp till Per i svängen. Där har jag trillat med cykeln otaliga gånger. Där har jag mörkat att jag trillat med cykeln otaliga gånger,dels för att man inte ville skämmas för Kjell,och dels för att mamma sade åt oss att köra försiktigt där.

Förlåt mamma,,det gjorde vi aldrig.

 Efter att jag gått rundor i barndomen,storbölandes av lycka saknad och lite sorg drog jag mig hemåt,men svängde ändå in om Hörby.
När man bodde här och gick i skolan här var det den tråkigaste jävla platsen på jorden och man kände sig fast i de deppiga kvartenen av 40-50tals villor.
Nu vill jag inget anbnat än att få återuppleva lukten av varm asfalt,dammiga marknader,Lågedamsbadet,barfota inne å plus när man handlade glass på sommaren.Höstens deppiga ångest som satte sig någonstans i bihålorna när man vandrade rundor som en rastlös flykting i brist på något somhelst att göra.(jag kom aldrig på att man kunde umgås med vänner eller annat normalt)
Malins första riktiga lägenhet,och tänka sig,,det är fortfarande en massa unga människors första lägenheter:)

 En sväng inom Källhaga,,,här någonstans satte sig klumpen i halsen och jag grät en tyst skvätt för mormor.
Hon dog för länge sedan,en tyst stillsam bra död där hon själv bestämde efter 93 svåra år att hon var redo. Då var det ingen katastrof,,men när åren gått blev jag mer och mer medveten om vad jag hade missat,allt jag inte frågat. Kopplingen med det förflutna och framtiden tappades på något vänster med att Inga Hägg gick bort stillsamt i sin säng.

I detta lilla äventyret insåg jag varför jag inte trivs i mitt hus eller där jag bor nu,som en blixt från klar himmel.

Jag har ingen koppling till Svenstorp eller Ystad överhuvudtaget. Man kan absolut växa sig nya rötter,men då måste man på något sätt skaffa den lilla familjen,sitt eget hus,en plats man verkligen känner för. För vart år som går barnlöst  längtar jag då tillbaka till stället som faktiskt har rötter. Det jag då tog för tristess och ödemark visar sig vara det viktigaste som någonsin hänt mig,och mitt hjärta värker efter att kanske någon dag kan få komma 

hem.

Bastard,Malmö,världen.

Vi fick ett infall i början av veckan att dra till Malmö för en gångs skull och testa Bastard,mycket eftersom Filip tjatat så om det ,men även för att det måste testas nytt då och då!

Den första relativt ljumna vårkvällen prickade vi in dessutom:)

 Väl i Malmö upptäcker man att det är 3 grader varmare  än  i Ystad  och blir sådär bitter igen. Varför valde man den kallare staden?
Bastard ligger lite gömt på en bakgata till Stortorget/lilla torg,ett rätt anonymt ställe utifrån sett,men man ska inte låta sig luras av det.

 Inuti är det högt i tak,högt i stämning,ett surrande av mjuk musik och nöjda  människor,och har man bara reserverat bord kan man  slå sig ner och joina in i surrandet  och glo på den alldeles speciella samlingen folk som har hittat dit. Det slog mig genast hur annorlunda folket här är jämfört med Ystad,på ett friskt nytt sätt. 

Kom som du är,bara du är glad ,skit i att klä upp dig om du inte vill,här bryr man sig inte om dina kläder ,bara om ditt välbefinnande. 

Jag rekommenderar att börja med deras sjukt klassiga  cocktails före maten. Något jag aldrig tar i vanliga fall,men nu sattes det en framför mig och den var himmelsk(ja ni kommer att höra många sådana adjektiv idag).

 In your face, gin ingefära citron och svartpeppar! Men gott som fan,inte spritigt så att det förstör aptit och smaklökar,bara mjuk med ett perfekt skum. Elderflower sour var himmelsk och Magpie även så. Anar ett cocktailrace en dag.

Som en mjuk efterrätt före maten.

 Nu kanske ni tror att denna loven enbart stammar från att jag tatuerar Filip med matarmen och att jag MÅSTE skriva såhär,men nä. Min blogg mitt universum och jag skriver precis vad fan jag tycker.

 Bistro/lounge atmosfären pressas upp till den finare nivån genom att killarna som jobbar har vit skjorta och  vitt förkläde och är väldigt attenta. Avslappnat men jävligt kunnigt. På vilken bistro smakar sommeliern av vinet innan servering? Har varit på många restauranger men bara de finare tar sig den tiden,och här känner man viljan och tron på sin egen produkt,som ett jävligt starkt team som allihopa kämpar mot bara ett mål.

 Menyn består av 12 små rätter ,som tapas fast förrätts storlek,där du kan plocka 3-4 stycken du är sugen på. Inga fina namn bara rätt upp och ner vad det faktiskt är. Vi tog en av varje och startade med: 

Bastardplanka,Färsk getost med grillad fänkål(INSANE) , rå oxe med ramslök (den råbiffen knullade mest i mun hands down på någon restaurang jag någonsin varit på!!!!!) Och cecina(lufttorkad ox) med pistage ruccola och parmesan.  Vi kunde inte sluta  göra små ljud och ögonälska med maten!!!

 Paus: Vad FAN har hänt med mitt ansikte??? Flottet har på något sätt hasat  ner och satt sig i låren,hence jag får sova ståendes på huvudet!

 Jag fick kotallärken,som en tjänst från Filip. Man tackar och låter meddela att det kommer tillbaka i smeten din röv. Nästa sittning kommer jag att ha en BigMac uppritad och klar dill le grand finale av din arm.

 I all uppståndelse över maten glömde jag att fotografera omgång 2 av maten,och där dök då Rökt potatis med stenbitsrom,Musslor med Tomat och chili och Kummel med rädisor och pepparrot. Kummeln kommer jag att drömma våta drömmar om långt efter att smakminnet släppt,och inser snabbt att jag måste dit igen för att ta det bästa av det bästa från menyn.

 Batch nummer 3 av maten var Grispaj (shepards pie typ) med murklor ärtor och ramslök,Linderödssvin med canellibönor ,salsa verde och ruccola och blodpudding med stekt pärlhönsägg och friterad lök.

Alla rätterna kostade mellan 85-125kr stycket,och det är jävligt prisvärd mat. 

 Efter maten fick vi ostplanka och dessertvin,och ostarna var helt underbara . Mjuka,väl utvalda och inte påträngande efter alla de smakerna man upplev med maten och gärna vill behålla.

 Kaffe och efterrätt är ett måste. Fick liksom känslan av att jag måste prova så mycket som möjligt när jag väl var  där inne,för om allt håller samma löften som maten bör efterrätterna med vara magiska. Det var dem. Jag fick inte ha min pistageglass ifred,och 2 till likadana fick beställas in.

 Köket är fullt synligt inuti resturangen,och killarna jobbar äckligt proffsigt mitt i rusningen av folk.  Som ett litet Paris eller Barcelona mitt i Malmö,fullt tillgängligt för alla ni som vill ta en kvälls semester bort från den svenska tråkigheten.

 Unga hurtiga,så oerhört proffsiga folk seglar fram och tillbaka utan att ge en känslan av den råa stressen som annars så lätt smyger sig in i en fullsatt restaurang en lördagkväll. 

Känslan av kontroll var komplett,som ett väl inövat schackparti. Du behöver aldrig vänta,du känner dig aldrig trängd oavsett om där såg fullt ut. Det tillåts ingen överbelastning som kan störa atmosfären eller ta fokus ifrån maten.

 En rätt hurtig efterdrink och min mage var sprängfylld till gränsen för vad den klarar (svettades faktiskt lite olja när vi gick hem av ren mätthet)

 Så oerhört mätta och nöjda efter detta besöket tog vi oss hem i den ljumma Majnatten,med tåg såklart,för när du åker till Bastard lär du inte köra,du kommer att ångra det beslutet.

Jag skrev för ett slag sedan att jag tröttnat på de finare restaurangerna där det tävlas i vem som kan ha mest skum på menyn,konfitera,syra,bräcka,pochera och kandera rejset har liksom tagit överhand över matupplevelsen,och michelinstjärnan  är lika mycket en varning som ett löfte numera.

Bastard har inte fallit för myten om sig själva,de har inte följt efter i strömmen av vad som anses vara inne,de har skapat sin egen genre och leder istället andra att rätta sig i ledet och gå tillbaka till det som faktiskt gäller:

jävligt god mat.

Kunnigheten  och stolteheten av att man innehar den känns lång väg så fort du öppnar dörren in dit.

Gå dit,var digsjälva och låt dig ledas genom en kväll av jävligt bra,på alla sätt.

Jacob Wiman gästar

25-29 juni kommer Jacob att gästa Eyescreamtattoo igen,så passa på att boka tid,de brukar ta slut snabbt;) Maila på jacobwiman@hotmail.com

Det gör ont när knoppar brista?

Så säger talesättet och just nu har jag ont som fan!!! Nej inte den gamla tradiga reumatikerstatusen igen,utan LIVET!!! Närfan ska det sätta igång igen?

Jag har varit bortskämd med att saker och ting bara händer i mitt liv,en enda lång radda av bananskal som jag utnyttjat på bästa sätt ,och plötsligt för något år sedan slutade bananskalen att  uppenbara sig???

Tomt.

Tyst.

Stilla.

Jag hatar stillestånd.

Jag har så många bollar i luften nu att mitt liv torde te sig ganska hektiskt och spännande,och ändå vrider jag mig som en rastlös larv i en puppa.

Letar efter nästa trappsteg men hittar det inte.Styrkan att ta klivet fattas mig sällan,men var är trappejävelen?

Testade en livscoach,,och det gav noll.efter 3 sittningar blev det helt enkelt inte mer för att jag kände mig rätt malplacerad och lite fake.

Konsten då? Ja den hänger ju där den hänger och inget händer.

Huset då? Ja nu är det äntligen sålt nästan,och VART FAN SKA JAG TA VÄGEN???!!

Det är dax för de stora drömarna att uppfyllas nu och jag är redo med en massa massa energi i startgroparna.,men gubben med pistolen har gått vilse.

Jag vet inte vad det är som händer,eller vilken knapp jag ska trycka på för att sätta spinn på hela alltet ,men den bör dyka upp nu annars kanske jag ger upp? Stannar av,nöjer mig och slutar ta risker,slutar utvecklas,slänger mig med fraser som "det är gott nock åt mig" eller "man kan inte få allt här i livet"

De fraserna gör mig obeskrivligt förbannad. 

Ska skriva in till lantmäteriet och be dem ändra det till "man kan inte få allt här i livet,men jävligt mycket!"

Ja det gör jävligt ont när knoppar brista,och nu kan fan denna helvetes knoppen spricka snart,för 2 hela år av bristningar pallar  jag inte med!!!

Basta.

Yolandi

Det är som vanligt sjuuukt svårt att fotografera porträtt eftersom de tvunget faktiskt vrider sig runt stället de sitter på,men detta är alltså början på Yolandi tattoon,mycket mer kommer att hända i ansiktet,men för idag kommer detta att vara nog;)