När jag var barn fick varken jag eller min syster en massa saker. Inga solsemestrar,inga restaurangbesök inga onödiga leksaker,aldrig dyra märkeskläder. När jag var tonåring fick jag ingen bil,(jag vill snarare minnas att jag köpte en till min mamma istället) inga extravaganser alls,,
Men de gav mig en helt magisk sak,,de gav mig världens vackraste lekplats och friheten att utforska den precis som jag ville.
De gav mig ruinernas mysterium,gravhögarnas hemligheter,de uråldriga trädens lekplatser,de förrädiska tjärnens oemotståndliga utmaning att bygga en flotte,och det obetalbara i att få göra upp en lägerelld och bara sitta där i mörkret och vara med min bästis.
Jag har länge vetat att jag behöver åka tillbaka och gå i samma fotsteg,men vuxenlivet liksom sätter fälleben för en och man slappar till.Man skjuter på det till det en dag är för sent.
Jag vaknade idag och efter 5 års längtan visste jag att idag var det dax.
Ironin är ju att det inte ligger merän 5 mil från där jag bor,men ändå så långt bort.
Jag tog bilen och körde tillbaka till fulltofta.
Precis över vägen från mitt barndomshem ligger ett naturreservat som är gammal gammal bygd,långt bak till vikingarnas tid,och även lite nyare ruiner ligger utslängda lite varsom. Några små korta steg över vägen,sen var man inne i en stor lummig lekplats som medförde fullständig frihet inom ramarna av vett och ansvar. Inte bryta några grenar,inte plocka några fridlysta blommor och aldrig aldrig ha sönder några stenajär eller gravhögar.
Jag började nere vid den stora ingången dit de flesta kör för att bara vandra,och i varm mild sol går man på en mjuk matta av mossa och lyssnar på när fåglarna vrålar överallt.
Jag kom ner till bäcken som ringlar sig fram genom hela reservatet och slogs av att INGET har ändrats! Samma träbitar ligger där,samma knotiga rötter sticker upp och sätter fälleben för en när man gått över bron. på 26 år har inget ändrat sig.
Skogen luktade seriöst som nybakta kakor och varmt gräs. När jag dör vill jag bli spridd i Fulltofta.
Det var här jag bestämde mig för att detta vattnet inte kan vara så jävla giftigt och farligt som alla säger ( det var ett jävla liv just då på allt bönderna släppte ut på åkrarna ,som hamnade i vattendragen och slutligen i Ringsjön där de dödade allt i sin väg) och drack det. Har inte skitit ihjäl mig än.
Det var här jag stolt lärde mig att vi minsann hade massvis av den utrotningshotade backsippan ,som vi sedan dess alltid försiktigt och plikttroget gick omvägar runt för att inte döda .
Det var här Tomas Permerup åkte snöscooter (barnmodellen) och spräckte ögonbrynet. Det var här pappa och hans bröder åkte träskidor och pulkor. Det var här vi grillade korv uppe på toppen och drack varm chokladmjölk.
Jag hade en föreställning om att jag skulle komma dit och det stora grandiosa naturspelet jag levde i som barn kanske skulle visa sig vara mycket mindre än man mindes det.
Jag hade så fel.
Allt är precis lika stort och imponerande som det alltid varit.
Det var i denna biten av bäcken som Martin Eriksson hamnade när han bestämde sig för att åka nerför en monstruös backe med sin snöscooter . Halv överfrusen och med diverse hinder i vägen kom Martin bara halvvägs innan han planterade röven i det iskalla vattnet och bli så jävla ilsk att det bara var att gå hem.
Man kan ju tro att man som barn tittat på backen (nedan)och sagt "Nej,detta går ikke!" Men vi såg bara orden "ska gå" och åkte på. Tror att jag skickade Martin först för att se om det gick.
Helt korkad var jag inte.
Stigen mynnar ut paralellt med vägen till Nunnäs skeppssättning,ett ställe som alltid skrämt men ändå faschinerat. Har cyklat ut dit många gånger som barn och glott på stenarna och försökt hitta skatter i gräset runtomkring.
Mördarbacken som kastade Martin i plurret var SJÄÄÄÄLVKLART en galgbacke på vikingatiden,det hade jag bestämt,och det är fantamig inte helt omöjligt heller. På hösten samlas enorma mängder kråkor i träden och ger en intrycket av att så fort mörkret sänkt sig är all bets off och du kan dö,barn eller inte.
Inte rent för sällan blev man överraskad av mörkret när man lekte och cyklade som idioter hem ,påeldade av varandra för att mörkret bet en i hasorna.
Vi har även Fulltoftas eget louisiana swamp,ett riktigt obehagligt område som man aldrig kunde utforska för att det var sankt som fan,men man kunde hitta prima grodyngel alltid,högvaluta när man är barn. JAg har fantamig odlat mången groda i mitt liv.
Det ni ser på bilden under var tom åkermark när jag var barn (inte en del av naturreservatet) och nu en smärre djungel.Därför är jag så impad av att inte mycket i reservatet har ändrats alls!
Detta var ingången till reservatet som låg närmast oss,ingången där skolbussen alltid släppte Martin och mig efter en skoldag. Tyvärr var man då tvungen att gå hem och byta kläder till lekkläder men sen jävlar cyklade man dit och utmanade döden! Döden bestod av stora flockar kvigor som är obotligt nyfikna som kommer springandes för att se vem vi är och vad vi gör,något som alltid resulterade i att man flydde upp på stenajären och beväpnade sig med pinnar! Idag var där får istället och jag fick samma underbara skräck i maggropen,samtidigt som spänningen av att smyga så att de inte upptäckte en var jävulsk! Notera att det inte är den största bedriften att smyga på gräsätare.
och här är ängen. Jag fick reda på att man kunde hitta ett ställe i sin hjärna där man kunde befinna sig på en äng,,ett safe place där inget kunde göra en illa. Det var denna ängen jag hittade då. Har länge velat gå hit igen för att se den, Trodde åter igen att min äng i barnaminnet skulle verka större än den verkligen var,men jag hade het fel,den är mycket större än jag mindes den!!
Framför mig ska här då vara en portal. Den syns inte på bilden men ni får använda er fantasi.
På hösten kan man spendera timtal här ute med att riva ihjäl sig på björnbärsbuskarna som växer överallt,med stooora stora saftiga björnbär på. Mången saft och sylt har det blivit. Brukade roa mig med att plocka dem och kantareller och hallon när jag bodde hemma som anorektisk tonåring.
Ett träd mitt uppe på och rättså övervuxet,men en gravhög är det non the less. De ligger utspridda lite varstans här,och det var en självklarhet som barn. Som vuxen fattar jag hur unikt det var helt plötsligt.
Intebara gravhögarna utan stenjärdena som någon har byggt så omsorgsfullt,som löper genom hela fäladen,de är också verkligen jättegamla,troligen från feodalsamhället och framåt.Också det en påminnelse om hur gammal och genuin bygden jag levde i var.
Ruinerna vi utforskade outtröttligt!! I någon vägg fanns ju med all säkerhet en gömd skatt eller ett hemligt meddelande. Det hemligaste vi någonsin hittade var ett sexpack mellanöl.
Farans väg,cyckelstigen från helvetet,Kjell och Kerstins väg,i rätt nedstigande led mynnandes ut vid Nymans Tolle och fortsättandes upp till Per i svängen. Där har jag trillat med cykeln otaliga gånger. Där har jag mörkat att jag trillat med cykeln otaliga gånger,dels för att man inte ville skämmas för Kjell,och dels för att mamma sade åt oss att köra försiktigt där.
Förlåt mamma,,det gjorde vi aldrig.
Efter att jag gått rundor i barndomen,storbölandes av lycka saknad och lite sorg drog jag mig hemåt,men svängde ändå in om Hörby.
När man bodde här och gick i skolan här var det den tråkigaste jävla platsen på jorden och man kände sig fast i de deppiga kvartenen av 40-50tals villor.
Nu vill jag inget anbnat än att få återuppleva lukten av varm asfalt,dammiga marknader,Lågedamsbadet,barfota inne å plus när man handlade glass på sommaren.Höstens deppiga ångest som satte sig någonstans i bihålorna när man vandrade rundor som en rastlös flykting i brist på något somhelst att göra.(jag kom aldrig på att man kunde umgås med vänner eller annat normalt)
Malins första riktiga lägenhet,och tänka sig,,det är fortfarande en massa unga människors första lägenheter:)
En sväng inom Källhaga,,,här någonstans satte sig klumpen i halsen och jag grät en tyst skvätt för mormor.
Hon dog för länge sedan,en tyst stillsam bra död där hon själv bestämde efter 93 svåra år att hon var redo. Då var det ingen katastrof,,men när åren gått blev jag mer och mer medveten om vad jag hade missat,allt jag inte frågat. Kopplingen med det förflutna och framtiden tappades på något vänster med att Inga Hägg gick bort stillsamt i sin säng.
I detta lilla äventyret insåg jag varför jag inte trivs i mitt hus eller där jag bor nu,som en blixt från klar himmel.
Jag har ingen koppling till Svenstorp eller Ystad överhuvudtaget. Man kan absolut växa sig nya rötter,men då måste man på något sätt skaffa den lilla familjen,sitt eget hus,en plats man verkligen känner för. För vart år som går barnlöst längtar jag då tillbaka till stället som faktiskt har rötter. Det jag då tog för tristess och ödemark visar sig vara det viktigaste som någonsin hänt mig,och mitt hjärta värker efter att kanske någon dag kan få komma
hem.
