En morgon den 9:e mars

 En morgon den 9:e mars då rimfrosten låg som ett mjukt förlåtande täcke över hela Skåne och vårsolen sken så starkt det bara går,då var det dax att sätta kurs mot Fulltofta kyrka och ett sista farväl av farmor Karin. I nästan 91 år höll denna kvinna vår familj samman och inte förrän de sista tre åren gav hennes kropp upp och hon var inte längre den farmor jag känt i hela mitt liv. När cancern tillsist dök upp var det nästan som en lättnad för nu skulle hon inte behöva lida mycket längre.Nu är hon inte längre ängslig, inga smärtor kan röra henne mer och hennes ögon behöver inte längre se på en värld hon inte förstår. Född 1931 ,i en spänd tid efter första världskriget och en pandemi som decimerat världen, insomnad 2022 i en spänd tid efter en pandemi och i väntan på nästa världskrig som hon turlige nog slapp se innan hon lämnade oss.

Hennes önskan var en liten begravning med bara de närmsta och inga tårar. En av hennes önskningar fick hon iaf igenom.

I Fulltofta kyrka  som stammar från 1100-talet hälsades vi varmt välkomna och barnen fick helt sonika starta med att lägga sina teckningar och dikter på kistan, innan allt allvaret började.  Barnen verkade vara helt tillfreds och bekväma och prästen hjälpte dem gärna  svara på frågor och arrangera konstverken .

Jag kan inte säga att jag varit speciellt sorgsen denna gången,,det var farmprs tid att gå,det var rätt ordning i generationstrappan och det faktum att jag skulle få se hela min familj igen var så upplyftande att jag nästan glömde vart jag var på väg idag.

I en kyrkbänk tillsammans med min syster min mor och Leon kämpade vi oss så igenom tre korta psalmer och en bön,ett sista farväl vid kistan och sen var det över.Kort,kärnfullt,varmt och så rätt. 

Själv sade jag hejdå till henne redan Januaridå jag drömt om henne en natt och det plötsligt kändes väldigt bråttom att hälsa på .När jag körde  hem den dagen grät jag floder för jag visste att det  var sista gången jag såg henne vid liv. Idag var det ett symboliskt farväl. 

Att stiga ut i den strålande vårsolen kändes som balsam för själen och väldigt snabbt fann sig folk torka tårarna och se fram emot att få ta en lunch nere på Adolfssons fiskrom vi alltid brukar efter ett besök i kyrkan,ledsam som glad tillställning. En ung herre fyllde dessutom år strax och en liten födelsedagspresent var på sin plats ,dagens sorgligheter till trots.

En underbar sej med bacon och rabarbermos från Ringsjön alldeles utanför och efter det den godaste kakan jag ätit på länge. Stämningen var hög,,det skrattades och gladdes åt att få ses igen och det som kunde varit ett tungt tungt ögonblick blev istället som det brukar i vår släkten helt underbar eftermiddag 

Lisa,farmors syster var såklart på plats, långt över 90-strecket och pigg som en dag,,,jag kom på mig själv med att tänka att allt är ok för farmor är ändå här.

När vi stod vid kyrkan redan innan begravningen blev vi helt förbluffade allihopa,,det vimlade av BIN!Nu??(dagen började med 4-6 minus!) När jag sen körde till graven för att få se farmor och Harry ligga bredvid varandra var där ännu fler, svärmandes över farmors begravningsblommor hon inte längre har någon nytta av ,men som bina förvandlar till nytt liv, nya bin, nytt hopp för mänskligheten. En så liten grej,,en så stor tröst.