Lördagen den 7:e augusti hade jag och Kapten varit hos Teskes och spelat kort och ätit och druckit. Hela lördagen hade jag en känsla av att något var fel och det blev en tidig kväll. Taxi hem istället för att gå tack gode gud för så snart vi kommit hem börjar det åska och ösa ner. Jag och Fredrik stod i dörren och kollade på skådespelet till det drog över och det bara blåste och regnade. Jag gick och lade mig men Fredrik ville sitta uppe med en flaska rött och TV. Visst tänkte jag ,det behövs inte eftersom han redan kl 16 var rätt så snygg men det är hans bakfylla,,
Kl 2.00 kommer han upp och väcker mig och säger att en vildkatt har kommit in och satt sit mellan motorcyklarna och mjauat, den vill nog skula från regnet och han hade inte hjärta att sjasa ut den. Jag fattade genast misstankar,,vildkatterna gör inte så och jag frågade om den var skadad? Han visste inte och jag gick genast ner för att kolla på den. Halvvägs ner för trappan ser jag Tiny Baby halta mot mig ,helt blöt och så uppenbart skadad ,,,mitt hjärta brast. Fräste åt Fredrik att hämta en handduk åt oss och så fort den lades på golvet kollapsade hon av egen vilja på den. Därifrån var det kallt kalkylerat:Blåsa i Drägern,nollar,kläder på ,glasögon telefon,ringa till Evidensia,in med henne i bur och iväg.
Väl inne blev vi väldigt snabbt omhändertagna ,vägdes och Tiny fick lugnande och smärtstillande och röntgades. Det konstaterades till min lättnad att allt de kunde hitta var ett brutet lårben och att hon skulle läggas in för operation. Oerhört lättad att hon nu var smärtlindrad och att det inte var värre ,inga trasiga inre organ eller så, körde jag hem kl 4.00 på morgonen.
Att sova var inte lätt,,så fort jag stängde ögonen hörde jag sirener i huvudet ,ett gott tecken på att jag blivit chockad.Helt förståeligt. Låg och funderade på vad fan som kunde hänt ,vart hon möjligen kan ha blivit påkörd ,hur länge hon varit borta ,mm. Ett dygn har hon varit borta men det är inte ovanligt för henne så vi har såklart inte letat:/
Söndagen röntgades hon igen av någon anledning men inget gjordes och besked om op på måndagen. Måndag morgon ringer dem och berättar att de nu tagit ytterligare en röntgen ,en BRA röntgen då tydligen och att de då plötsligt sett att hela benet är krossat och oddsen är små att de kan lappa ihopa det och att en amputation är det bästa valet. Hela min värld rasade. Jag var tvungen att ringa Kapten och berätta att jag ska ge klartecken till att ta bort ett ben på vårt barn,,,Det fanns inget att be för och jag ville bara att hon skulle bli av med smärtan så fort det bara gick. Värsta beslutet jag tvingats ta.
På tisdag eftermiddag fick vi besked om att vi kunde få hämta henne och vi rusar in ,extremt oroliga för hur det nu ska gå,,hur fan tar man hand om en amputerad katt?
Såhär 2,5 veckor senare kan jag säga att d gick relativtt lätt men att jag inte sov många timmar den första veckan. Extremt orolig för hennes smärtnivå och de andra katterna.Skulle Liten störa sig med henne? Käs var minsta problemet i mitt huvud men hon har visat sig vara största svårigheten. Inte att hon störde utan tvärt om. Hon tog en sniff på Tiny ,reste ragg och sprang .Sen dess har hon bestämt sig för att kattbebisen hon en gång var mamma till inte lägre är samma katt och vågar inte ens komma ut i vardagsrummet mer.
Tiny var extremt glad att vara hemma iaf och tog tillfället i akt att sova hos oss efter de första två dagarna,vingligt testande sina tre återstående ben. Lite sorgligt är att Evidensia missat att hennes svans var bruten och att den hänger som en död liten stump längst ut så fort hon hoppar fram. De hade även virat bandage så hårt runt hennes ben där kanylen suttit att hennes tass var dubbelt så stor( vi tog av allt sådant så fort hon kom hem ) !!!,,, än en gång har mitt förtroende för dem sänkts.
Liten som vi trodde skulle vara störig och inte fatta har varit TOTALT tvärt om! Han har visat henne all respekt, visar magen, vänder ryggen till, tröstar, hänger ,men aldrig för nära och de 2 som var tvivelaktiga vänner innan ser plötsligt ut såhär! Galet!
Efter 2 veckor togs stygnen ut och hon fick gå ut,,vilken lycka för henne! Såret läker jättefint och där har inte varit en enda konstighet med det trots att vi tog av tratten så fort hon kom hem pgr av att hon får panik av den och skadar sig mer.
Nu hoppas jag på många långa år av noll skador för någon av dem alls,,mitt mammahjärta orkar inte mer!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar