Något hände.

Igår upptäckte jag till min stora förvåning att jag har halkat halvvägs in i den gamla uttjatade ätstörningen Anorexia.

Kunde inte förstå varför jag hade myror i fingrarna och kände mig otroligt orolig,kunde inte sitta ner i lugn och ro.

Jag har svårt att andas. Jag har varit mer el mindre förkyld i 1 månad.

Sömnen är inte helt okej,jag drömmer om mat el att jag har ont om tid.

Jag har börjat tävla mot vågen igen.Jag skulle ju ALDRG stå på en våg igen!!??

När jag står framför det jobbiga projektet att äta något "gott" är det jättesvårt att börja. Ångest,panik och rädsla infinner sig.

Glömsk och förvirrad,vilket är otroligt ovanligt för mig.

De gamla tankarna kommer tillbaka,,,jag kan inte äta skräp,då tappar jag kollen helt. Jag är rädd för sociala sammanhang,då har jag ingen kontroll.

Jag har suttit och tittat på Supersize .Vs Superskinny och hittade även Superskinny Me,där 2 reportrar försöker komma ner i  size 0,vilket är typ samma storlek som en 7-8 åring har i jeans.

Efter ett par kvällar insåg jag att allt de beskrev på programmen stämmer in i min nuvarande vardag. Jag blev chockad.

NÄR fan smög sig Anorexia in i baksätet och började åka gratis sjuts?

Jag tränar som en idiot och ÄLSKAR det. Det går lätt för mig,det gör nytta för lederna och jag vill verkligen,jag plågar mig inte. Det var dock när jag slutade äta allt skräp jag gjorde innan som detta dök upp.

Igår tog jag det exekutiva beslutet att fortsätta träna och bara försöka skita i matens viktighet. Jag vill inte defa,jag kan inte defa. det sätter sig tydligen på huvudet.

Slut på analys.

FASEN DÅ!!!!