Jo men livet leker.
Tappar hår i drivor igen ,tröttheten smyger sig på, leder och rygg krampar på trots dubbel medicinering ,mitt hjärta bestämmer sig för att gå ner så pass i puls att jag inte kan hålla mig vaken (47) och en total hopplöshet har sänkt sig över mig. Livet känns inte värt att leva längre. Nu är det inte JAG som känner så utan min kropp men det blir lite jobbigt när vi bor i samma byggnad.
Är fortfarande duktig och springer minst 4 dagar i veckan ,maten har jag även stenkoll på ,går upp i vikt ännu. Detta gör att jag inte kan ha annat än panik inför semestern,, den som eg ska innebära lata dagar och gott att äta och dricka, men om jag släpper minsta lilla på denna regimen kommer jag att explodera i vikt och som det ser ut nu inte ha en chans att gå ner den igen.
Har inte vågat mig på kortisonet än , har kämpat så med att få ordning på hormonerna det senaste året att jag är ytterst tveksam till att tillsätta dessa igen. Tanken att bara starta på lio igen har slagit mig men nej,,när de är slut och jag inte får fler behöver jag göra denna resan igen och det har jag ingen lust med.
med noll hopp om räddning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar