Sidvyer, senaste månaden

måndag 19 juni 2017

Svunna tider,, att en låda med foton kan vara så tung.

Jag råkade på en flyttlåda idag som innehöll några tusen tattoo foton bland annat ,och några privata fotohögar,, Jag började bläddra genom dem och började bli mer och mer tung i sinnet,,
Det är svårt att förklara varför tungsinnet infinner sig,det är happy days på de flesta??

Jösses,,mitt lilla babyansikte,,jag vet att jag var någonstans runt 16,skulle ut på en utekväll iHässleholm när där faktiskt fortfarande fanns soldater på Permis,,livet var relativt okomplicerat och Anorexia låg precis framför tröskelen och lurade här. Det var varmt,,jag hade bränt mig i solen och livet var bara gott,,
16,,och 40,,vilken jävla resa,,
Varför gör det mig ledsen då? 
 Jo,,alla minnena av en svunnen tid man ALDRIG kommer att få tillbaka. Minnena av varma dagar i Fulltofta, en lättare tid,,en tid när man hade livet framför sig och inte kände pressen av åren? 
Man romantiserar såklart ihopa 5% av tiden då man var så lycklig,alla de dryga stunderna har man liksom tappat bort i rullorna och tänker inte på att man nuförtiden har det rätt mycket bättre rätt ofta. 
Men ändå,,nostalgi är tung.




Strax efter 16 upptäckte jag att jag var bra på att svälta mig,,och det blev ett helt eget monster.  Så
här i efterhand har jag fått bekräftat att min far aldrig sett eller ens noterat hur sjuk jag var. Jag vet att jag försökte dokumentera det här,liksom för att bekräfta för migsjälv att det var verkliget , men blev så besviken på fotona,,jag var inte alls lika smal som jag ville vara ,. Inte konstigt att faren inte såg då. Lägger i en växel till.
Jag flyttade dock till lund ganska snart efter det fotot och lämnades ensam med mina tankar och nojjor,en vansinnig kombination där jag kunde göra hur jag ville,ingen skulle komma att se det då heller. 

Studentbalen,,happy days right? Här med min stilige ever so trustworthy polare Daniel i sin grymma 90-tals page! Hade fått klänningen uppsydd specifikt för tillfället och vi fotas inne i mitt inackorderade hem på Magle lilla kyrkogata. 
Det jag minns av denna dagen är att jag och Bianca Mårtensson var hemma i mitt 15kvm stora rum och fixade till oss  och fasa av all fasa åt dillskruvar,, vid detta laget hade Anorexin tagit ett hårt hårt tag om mig och faktum är att allt jag kunde höra var min hjärna som skrek åt mig att detta  kommer att gå på röven!!!
Jag minns INGENTING av balen och middagen,vid det laget hade jag troligen total panik och hjärndimman var total. Fan ta dig anorexia,,du stal min enda bal.
Vår första segling i Holland ,,kan jag vara 18 år gammal? Med grannen Andreas brevid mig och jag ler allt vad jag kan,, trots detta mår jag som en röv här. Anorexian är allt som pratar  och utsikten att ha 7-10 dagar framför sig där man ohämmat utsätts för mat och dricka var hemsk,samtidigt som det var sjukt spännande att göra något så galet som att segla. Aldrig hade jag trott att jag skulle göra något så världsligt som att segla,,men här var jag,i mångt och mycket  att tacka min mor för att hon slet ut oss båda(jag och min far) på något som låg utanför vår komfortzon.
Jag överlevde dessa dagarna ,,men anorexi var inte färdig med mig än.
 Något år senare på Korfu?,,anorexin hade fortfarande tag om mig och jag kunde inte förmå mig att titta på  mina fläskiga armar,men jag hade bestämt mig för att leva livet lite och inte lyssna,,ren panik för det mesta.Bara kolla på det puffiga babyansiktet. Armarna har däremot krympt en del i mitt huvud och när jag tittar på dem nu skrattar jag lite,,tänk vilka felkoder ens hjärna kan ge en?


 Fast forward genom dimman,,jag fick jobb på Konsum som styckare och träffade Carolin där. Vi skulle ut i,,HÄSSLEHOLM av alla ställen igen??  Konceptet att ungås med andra människor är RÄTT främmat för mig,som man klart o tydligt kan se på bilden,,minns inte mycket mer av detta merän att jag fortfarande hade ätnojjor deluxe och det enda jag oroade mig för var hur tjock jag skulle se ut i klänningen,,

Ett stort hopp här. Jag hade hunnit flytta till holland för att försöka undkomma anorexian,lite som att springa ifrån den,och det resulterade i att  jag våldsåt i 2,5 år istället . Tydligen hade det inte någon större betydelse,som man ser på fotot,även om jag här hade skaffat mig lite dumma vanor igen,så åt jag iaf och  det verkar inte alls synas. 
På fotot är absolut första gången jag tatuerar,hade precis fått erbjudandet och hoppade på det som en hungrig iller! Efter detta fanns där inte plats  för Anorexi mer,tauerandet och allt vad det medförde tog för stor plats,och anorexi kunde ta sin skit och dra,,som en gammal polare man inser att man aldrig trivts med,bara tolererat. 



 Min första tatoo så alltså. Den har synts här för en massa år sedan,men den tål att visas igen;)
Bland alla fotona på folk jag hjälpte till att förstöra med svanktribaler,tribaler i ljumsken och stora from dusk til dawn tribaler de första åren,låg också lite lite nyare  foton och ett ex antal av dem stack ut som en  mjuk svart kant . Dessa människorna finns inte mer,,Timmarna jag satt med dem har gjort  intryck och tanken att de inte är kvar här längre är,,svårgreppad? 
Var de än befinner sig nu vill jag bara säga att ni är inte glömda,,långt ifrån det.


Vet inte vad jag ville med detta inlägget,,men jag ville iaf få något sagt,,
så att det inte glöms bort:/


2 kommentarer:

Anonym sa...

Vilken resa Stina...jag minns dig på tattoworld i Höör...du ritade och tatuerade min svank Gadd 🙈 Åhh herre! Men det är på dig jag tänker när jag tittar på den...så du är inte heller glömd! Aldrig! ❤️ //Emma Palmqvist

Stina sa...

Jag är rätt säker på att jag såg ditt foto i högen i lådan❤️ Det ska aldrig slängas!