Eyescreamtattoo: R.I.P mitt lilla barn,,Otto har somnat in.

Jag minns faktiskt inte vilket år vi skaffade Otto men jag vet att vi bodde kvar i Svenstorp och att han var hela 6 år gammal när vi tog över honom från en stockholms familj där han inte längre trivdes så bra. Christina åkte mer med honom på tåg och tog en enda titt på honom i vår hemma miljö ,konstaterade att "här trivs han" och sen flög hon tillbaka till huvudstaden. Han hade varit hos 2 andra familjer innan där hon prompt sagt nej när de kommit dit för att testa. Christina var en bestämd matte och det faktum att hon så snabbt konstaterade att han kunde stanna hos oss kändes väldigt bra.

I Svenstorp trivdes ingen av katterna så bra då hela socknen är full av stackars vildkatter som är så pass mycket starkare och argare än Otto och när vi flyttade till vårt mellanboende i Löderups strandbad levde båda misarna upp som aldrig förr. De älskade att vandra vid havet och bara mysa,,en tid av ren glädje. Där bodde vi i 2 år medans vi renoverade vårt nuvarande hus och ganska så exakt en vecka innan vi flyttade in för gott minns jag att jag hade en solklar tanke,ett solklart mål:

Bara han klarar sig tills han får se sitt nya hus.

Vid det laget hade jag ingen anledning att tänka så eftersom han inte visade några som helst tecken på sjukdom. Två dagar innan flytt blir han akut sjuk.

Jag rusar in med honom till Evidensia i Malmö där det efter flera dagar konstaterar att han har Pankreatit och att han är väldigt illa däran. Det är touch and go om han ska överleva.

Efter en antibiotika kur blir han plötsligt mycket bättre och mot alla odds får vi hem honom!

En spänd period av undran följer men det visar sig att han trivs mycket bra i sitt nya hus och att han klarade sig mirakulöst genom en dödlig sjukdom.

Efter bara 1,5 månader hemma gör ett stort missförstånd mellan mig och Kapten att Otto befann sig utomhus på nyårsafton och att han blivit så skrämd av raketerna att han rusat iväg hals över huvud och var nu borta. I 4 dagar letade halva Skåne efter honom inklusive ID hund och alla vänner,,det var verkligen en ren fröjd att se hur många som visade engagemang för pojken som fortfarande var bräcklig och tunn ,ute i snöstorm och 2 grader minus helt ensam.

Efter 4 dagar då vi nästan gett upp hoppet, ringer så våran närmsta granne och proklamerar med en något förvånad röst att en liten vit katt stått och mjauat vid deras uterum!! Vi kastar oss ner för backen de ca 2-300 metrarna där han mycket riktigt sitter under deras poolhus och verkar något förnärmad att vi inte hämtat honom tidigare!!

Lyckan är total.

Han verkade efter omständigheterna helt normal och villa gärna gå ut igen så fort han fått äta lite!

Några år går utan några incidenter,,ja inte mer än att han försvinner en dag eller så,och varenda gång hittar vi honom hos samma granne,, det visar sig att han har universums sämsta lokalsinne och hittar alltså inte de 300 metrarna från grannen till oss,,
Sen år fyra i huset ,efter att vi fått ta bort vår älskade Katt hastigt och traumatiskt,,då insjuknar han igen i pankreatit och jag kör in honom igen ,tidigare denna gången då jag kände igen symptomen.
Denna gången var det värre ställt med honom. Njurpåverkan, fettlever allvarlig infektion i tandköttet ,pankreatit,, det såg blekt ut för vår kille. Vi diskuterade olika alternativ för överlevnad och när vet berättade att börjar han inte äta så är halssond det enda som återstår. Aldrig sade vi,,han är 15 år gammal och ska inte plågas genom detta,,vill han ge sig ska han få det.Det enda jag kände ar att jag ville ha hem honom,,han skulle inte behöva vara ensam och rädd inne på djursjukhuset han hatade så illa.
Läget var ganska så status quo,,han blev inte sämre men inte bättre heller och åt gjorde han inte på eget bevåg. En nossond hade satts så han fick energi iaf ,men det var omöjligt att se om han bättrade sig enbart pgr av maten.
Vi åkte alltså jävligt rådvilla in för att hälsa på honom,för att se om beslutet blev lättare genom att bara träffa honom,,vi var beredda på det värsta,och på att förlora honom den kvällen.

När vi kom in (med hans älskade badrumsmatta i släptåg) möttes vi av en överraskning,,han var inte alls låg,,han var skitförbannad!! Han ville inte alls vara där och jag som lite martyriskt hade accepterat att vi kanske skulle få ta beslutet den kvällen kunde helt plötsligt inte ens i närheten ta det. Han var inte als så sjuk som jag trott att jag skulle finna honom. Vi lät honom ligga kvar över natten, jag grubblade och bestämde mig för att ta hem honom utrustad med en rejäl dos Temgesic (starkt smärtstillande ) för att isåfall vänta ut det oundvikiga hemma där han trivdes som bäst och sen ringa ut vet för att låta honom somna in där han var trygg och lugn.

Nöjd kille visar med all önskvärd tydlighet att det var rätt beslut,,han sover som en stock det kommande dygnet och vi,fortfarande lite martyriska, tänker konstant "åh,sista sovstunden i soffan,,sista kelet,sista sista sista,,"
Sen går han och ÄTER?? Så nä,,det tog inte slut här,,han hämtar sig enormt bra och äter som en häst,, vi tittar förbluffat och tacksamt på och fick så ett kvitto på att det var rätt beslut,han var inte riktigt färdig här.

Sommaren,,den extremt underbara sommaren,kom och gick. Han gick aldrig riktigt upp i vikt som han skulle och pälsen visade tydligt vad han gått genom,men han var vid gott mod,åt väl och skötte toa bestyren som han skulle,,vi började slappna av även om vi visste i bakhuvudet att han levde på lite lånad tid. Han fick 2 rätt rejäla bihåle infektioner mitt i sommaren vilket resulterade i att jag fick gå och tvätta extrema snorloskor konstant,, att vakna mitt i natten av att någon nyser likdoft i ens ansikte,,det var inte humor.

Jag hade lovat honom att aldrig mer behöva åka in till Evidensia igen,,om han blev allvarligt sjuk så skulle han få slippa allt det han hatade så illa och därför fick han med lite hjälp av antibiotika klara av de episoderna själv.

Allt gick bra tills dagarna innan vi skulle åka till Vegas,,jag noterade att han drack massa mer än han brukar,även om en birma kan dricka i oändlighet,men det var liksom mer desperat än innan. Jag noterade och tänkte att njurarna kanske var på g,något man nästan väntat på.

Han var pigg och glad i övrigt så ja,,vi avvaktade. Vi åkte och återvände från Vegas,,till en inte alls pigg pojke. Dagen efter hemkomst fann vi honom i Kaptens kalsonglåda,ett ställe de ligger på när de vill dra sig undan. Han luktade illa,var illamående,tufsig i pälsen ,blek och grå om nosen och trampdynorna,mager som fan och tröttare än trött.

Jag visste direkt att det var dax,,

Vi insåg att han hållt ut så vi kunde komma hem, sen släppte han taget så snabbt han bara kunde och det enda som återstod var att hjälpa honom den sista svåra biten.

Jag ringde Tomelilla distrikts veterinär som har jour dygnet runt och överlade med henne en kort stund. Jag mindes mitt löfte om att aldrig mer ta honom till ett djursjukhus och en kvart senare stod veterinären vid vår dörr. Jag hade gett honom Temgesic så att smärtan ,om det fanns någon skulle försvinna de sista flämtande minuterna i väntan på vet. Jag bad henne bekräfta mitt beslut genom en snabb undersökning och utan att tveka konstaterade hon att han var trött på livet. Det var dax.

Så mitt löfte troget fick han ta sina sista lugna andetag inne på sin älskade badrumsmatta,,

Jag höll hans tass hela vägen och omgiven av den största kärleken försvann han tillslut lugnt och stilla .

Vi svepte in honom i filtar och handdukar,,vi tog ett par kalsonger (jaaa jag vet men han älskade verkligen att sova i Kaptens kalsonglåda) min tröja,favoritgodis,en leksaksmus,och hans älskade söndertuggade Korp (egentligen fanns bara röstlådan kvar på leksaken,resten var så söndertuggat av honom att den kastats för länge sedan) och sen begravde vi honom där han för alltid kommer att få vila i frid,vid fälten där han så älskade att strosa,,och skita;)

Just idag är det såklart sjukt tungt,,jag undrar om jag kunde gjort mer,,jag tänker på hans väntan på att vi skulle komma hem,,men inget kan någonsin ha skett annorlunda. Vi kunde inte veta.

När jag ser tillbaka på se sista åren är det en trött herre vi haft. Han lekte inte mycket mer, han sov mest och lite av glöden hade lämnat honom.

Jag ska inte sticka under stolen med att det ska bli en lättnad att inte ha hela huset nerspytt(birmor kräker mycket,Otto kräkte mer) ,att inte ha stora hål i våra kläder ( han var ulltuggare, inga kläder gick safe, inga gardiner, inga täcken,,)

att slippa de enorma hårbollarna och framförallt oron,,nu vet jag att han har det bra, han har inte ont mer, han mår inte illa, han är med Katt på andra sidan och de kan vara värdelösa på att jaga ihopa vart de än befinner sig nu.

Jag avslutar detta med en film på honom från bättre tider när han fortfarande lekte och orkade bralla med Kapten,för inte ska detta inlägget bara vara sorgligt inte! Han var INTE en kelkatt, men fick liksom arrangera bilder med kel om man skulle ha några,men de ska bifogas;)