Sommaren flåsar vidare och jag har gått på första veckan av min semester.
Jag avskyr det.
I år har ingen som helst glädje infunnit sig varken över sommar eller ledighet,,inte heller över jobb eller ens loppande numera,,något är snett.
En djupt rotad stress är konstant,,jag glädjs inte åt ens maten längre,,jag bara vräker i mig skit och känner hur förra sommarens form smälter bort som ett minne blott.
Detta bygger på ångesten som redan finns och allt har grötat ihopa sig till en lite hopplös situation. Vi SKULLE ju göra Köpendanmark jag och Kapten men eftersom han krossat sina benmuskler är det mer meck än roligt att rulla in där. Han i sin tur är gravt uttråkad på soffan och kan inte mycket annat göra än att kolla på meningslösa program som jag avskyr att lyssna på. Frustrationen är total. Jag vill inte vara i studion alls,,det luktar mögel,det konstanta brummandet av avfuktaren irriterar mig och jag får ångest över allt här. Att röra sig i Ystad skapar så sjuka aggressioner då turisterna är helt vansinniga och man riskerar konstant att bli ihjälkörd av någon Dansk(seriöst,hurfan tar man körkort i Danmark? Existerar inte rondeller och regler i allmänhet?)
Förr har jag alltid haft en känsla av framåt,,uppåt. Om jag bara har energi så jävlar i det ångar jag på åt det hållet jag vill lyckas på. Nu har jag bara inget sikte alls.
Studerandet gav mig en enorm känsla av skit,,hahah mindes inte hur mycket jag hatar det och i ärlighetens namn blir jag inte klok på hur det funkar då Hermods sida har ändrat sig ett par gånger sen jag påbörjade projektet. Jag vet bara inte gott folk,,,,
Ett är säkert,,jag kommer inte att sluta tatuera. Bara tanken på att släppa det är hemsk och att komma längre från konsten är inte en tanke. jag trivs med alls.
jag får sitta i denna ångesten och bara smaka på den tills 2020 är slut och jag slipper skithålet till studio.
#neg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar