Sov så gott älskade Katt,,det finns inga ord .

Efter måndagens bravader inne på Djursjukhuset i Ystad sade de åt oss att om hon inte blir mycket bättre dagen efter behöver hon läggas in för att se vad som är fel,i Malmö. Hon blev bättre,men inte bra och onsdag morgon bad jag Fredrik köra in med henne,,vi kunde inte se henne som hon var. Hon spann förvisso för fullt och kelade,något som är helt ur karaktär för henne ,,men vi insåg inte då att hon tog farväl.

Väl inne på sjukhuset verkade hon slö men inte dödssjuk. Med attiyd som bara Katt kan ha blev hon undersökt och inskriven.

 Efter en dags förvirrat jobb kom jag hem och bara satte mig i soffan brevid Fredrik,,åt inte drack inte,,lite som sympati med Katt. Efter en timme ringer telefonen och det är Vetrinären med det beskedet som  ingen vill få. De har tagit nya prover och hennes blodvärden är så dåliga att det är ett under att hon lever. De hade hittat den underliggande orsaken och det var FeLV ,Felint Leuko Virus,så hon hade långt framskriden Leukemi. Det fanns absolut inget att göra merän att så snabbt som möjligt förhindra hennes lidande. Jag och Kapten kastade oss in till Malmö och satt så snart i dödens väntrum,,,

 Jag ville inte att Katt skulle få somna såhär,,men inte heller ville jag att hon led i onödan. Det var mycket lugnare än jag trott,,mycket mindre dramatiskt. Hon hade fått lugnande för hon gick såklart inte att hantera och hon var ett litet skal av sig själva när vi väl fick in henne.

 Jag lade min jacka så det luktade hemma för henne,sen bara kelade vi,,och snusade på henne en lång stund  ,sen ville vi bara att sköterskan skulle komma ,för hon led och var klart obekväm.

 Tre små sprutor i shunten hon redan hade,,sen var det över. 

Jag klädde av henne bandagen och lade henne tillrätta,,se kom dem och tog henne. Vi åkte hem med ett stort hål i vår vardag och vårt hjärta.

När detta hände frågar djursjukhuset om vi vill  få hem hennes aska eller inte och först sa jag nej,men när vi kommit hem,tomhänta och trasiga insåg jag att jag verkligen behövde begrava henne. Att hon fick komma hem igen till fälten hon älskade och spenderade sitt sista übergrymma år vid.  Jag ringde tidigt på morgonen till Evidensia och välsigne dem,de stoppade transporten till krematoriet och stoppade om Katt separat så vi får hem henne till oss,,en liten liten sten föll från mitt hjärta iaf. Jag ville inte lämna henne där inne där hon aldrig varit  eller känt sig hemma,även om det så bara var hennes kropp och inte  individen själv. 

Nu återstår det stora sorgearbetet.  Vi städade lite efter henne när vi kom hem ,medvetna om att minsta lilla hår eller spår river upp allt igen.
Man kan såklart inte säkra upp sig för detta och jag vet att det kommer många överraskningar  framöver,,som tex när jag skulle städa upp runt matskålarna i morse,,då brast det igen.

Hon hade inga leksaker hon gillade speciellt(mcdonalds sugrör bara) ,hon hade ingen favoritfilt,det var Fredrik som var hennes favorit ,och om någon har det jobbigt så är det han nu. Jag har min Otto kvar och hoppas på  att han håller i många år till även om jag vet att han är skraltig och gammal.

Så,, från den lilla misen som vi hittade i trädgården i Svenstorp,som inte skulle bli äldre än 10 veckor enl veterinären,,10,5 år fick vi av denna  kämpen,,

Det gör ont ända in i själen och förbi,och jag vet att vi idag säger att vi aldrig kommer att kunna älska lika mycket igen,,men jo,vi kommer bara aldrig hitta någon som Katt. 

Sov så gott min älskade underbara tjockis,vi ses i sinom tid .