Sidvyer, senaste månaden

måndag 17 april 2017

Inget gott har någonsin kommit av att sitta på röven.

Efter en påskhelg som faktiskt flög iväg  trots att man dagarna innan bävade för de tre sittande dagarna där man håller utställningen öppen. Det kan ju bero på att jag så fort  flaggorna var nerplockade,flög ut till Källesjö för att se om jag kunde lokalisera katten folk sett där. Jag var så så säker på att det var hon. Efter ett väldigt luddigt tips på facebook flög jag dit 45 min för sent för att få gissa mig till var på vägen den setts till och vilket håll den sprang på.Googlar upp vart tipsaren mest troligen bodde och knackade på. Då  visar det sig att personen tagit ett foto,,som jag fick se efter många om och men. Det var inte Kis.

Stressen av att vårt lilla liv är där ute och springer har tagit exremt hårt och jag ser nog 10 år äldre ut efter denna helgen. Att vädret sen gav sitt värsta när jag väl kunde leta,,snöblandat  hällregn och 4 grader påföljt av en natt med minusgrader och snö,,,mitt hjärta brast och jag ville skrika åt universum att detta på inget sätt var rättvist. Vi ville bara ge henne kärlek!!!!!!! Universum skiter i det och fortsätter att kasta paj i ansiktet på mig.

Idag har jag fått sansa mig och inse att det är omöjligt att leta efter henne,,inte ens är man fått en gata och en tidpunkt där hon skulle kunna vara har jag fått syn på en enda katt,,
Stressen av att ordna en vernissage och  oron för Kis har tagit ut sin rätt och nu trillar mitt hår i drivor igen,,ja universum är en finfin pajkastare.

Jag VET att jag kommer att titta tillbaka på detta om några månader och säga att jag inte behövt oroa mig så,,men det går bara inte att stänga ner liksom.

Samma dag som vernissagen ,när dagen bestod av att springa runt som en huvudlös höna upplevde jag något som troligen var början på en panikattack,,hela världen snurrade och jag hade svårt för att andas,illamående och extrem huvudvärk. Kapten åkte till Malaga samma dag som utställningen öppnade (jag som skickat iväg honom så han inte behövde uppleva öppet hus)  och jag insåg att OM något hände stod jag där helt allena.

Har inte tid med kroppens trams,måste hålla ihopa,,måste bara fortsätta som om allt är bra. Jag antar att något vill berätta att man måste vara tacksam för det man har istället för att kämpa för det man inte kan påverka,,men jag tror inte riktigt på det. Man kan alltid påverka,,inget gott har någonsin kommit av att sitta på röven.


4 kommentarer:

Anonym sa...

Usch så hemskt! Men det finns hopp: min pappa hade en katt. En kväll, när han dödförklarat katten, så strök den sig mot pappas ben, spann och ville ha mat <3 Tilltufsad, haltande och med en bit på örat borta hade han kommit hem. Efter det höll sig katten i närheten av hemmet :-) Hur blev det med den belgiske jätten Kjell förresten? Visst fick du en sådan av din vän när du fyllde år...?

Anonym sa...

Tipsar om att använda ID-hund. Borde finnas flera i Skåne som kan hjälpa dig.

Stina sa...

Vibbar ingenting alls som luktar Kis,hon hann inte vara hos oss mer än två veckor och vägrade sova på en filt eller kudde:/ därför kan vi inte använda id hund

Stina sa...

Vi har ska det stå