Vad är det med SRF som gör att man får den brunaste ångesten efteråt?
Det är ju inte så att mitt hemmaliv är fy skam heller och metal finns det obegränsat av i hörlurarna? Vad är det man saknar så illa när man kommer hem därifrån att veckorna efter ter sig som ett svart hål?
Jag har aldrig varit den som går speciellt mycket på konserter,men där är jag tuff,där är jag stark,där vågar jag tränga mig fram och bara njuta av oljudet som ger sådant välbehag.
Jag antar att det är den enorma överladdningen av intryck,sol, musik och god dricka som gör detta till årets carte blance där man får bete sig nästan hursomhelst som vuxen människa(ok,inte HUR som helst,men damn close)
Kombinera det med att du kan bli vem du vill inne på området,ingen vet att du är en grå mus hemma i vanliga fall,det spelar ingen roll alls.
Jag ska försöka hitta mitt centrum igen ,men ändock lite förändrat,, jag vill inte gå tillbaka till den bekväma slentrianen jag hade,jag vill er. Jag vill gästa,jag vill göra något av livet innan den stora bussen kommer och hämtar oss;)
Vi får se vad det blir av denna nytändningen,det enda jag vet är ATT det blir något:)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar