Sidvyer, senaste månaden

söndag 8 mars 2015

Skolåren,,sett från ett barn.

Våren 2015,,och några mils körning tillbaka till jag var 15.
En trängande tvång  fick  mig att åka tillbaka till stället där jag spenderade 3 långa ångestfyllda år. Stället där jag med 100% säkerhet fick reda på att jag var ful och skrattretande.
Ångestens väntkur,,stället man ändå lite hellre satt på än inne i skolan. 
Dels för att det innebar slutet på dagen och plågan,och dels för att de flesta barn som bodde i Hörby gick hem,dvs stämningen var inte lika hård bland dessa barnen som tog bussen till landet.
 Många av oss hade åtminstone gått ihopa i över 6 år och de behövde inte längre var tuffa och taskiga när hörbybarnen gått hem,,gamla band gjorde att man slapp den sista stunden innan man var hemma.
Man förstod,man avundades dem som knutit band med de lite bättre barnen från "staden".
 Parkeringen och lilla kiosken uppe i huset i slutet av parkeringen. Dit gick folk och handlade lösgodis och nybakade baguetter med nötkräm på,,,halvor dvs, man hade inte råd med en hel. Halva kostade 5 kronor om jag inte har helt fel för mig? 
Björkarna som eleverna brukade lyfta in lärarinnans bil på tvären mellan,,hon hade ingen humor och bli så arg att den annars nästan genomskinliga lilla damen blev lila.

Kiosken är borta nu,,,troligen även den genomskinliga kvinnan,,
bara ångest kvar.
 Stora ingången,,denna undvek man gärna. Innanför dörrarna under taket fanns bänkar och trappor där folk satt och stirrade på en när man kom in som sjua. 
Första gången tänkte man inte på att det var "fel" ,att vi inte hörde dit,,det var åttornas och niornas del,,,där satt de och benade ut vem som var svag och hackbar. 
Jösses,min halspulsåder måste synts från rymden. 
Strax till höger på bilden ovan, sitter dörren som ledde in till aulan och matsalen. 
Aulan har numera gjorts om till matsal.
Här köade  man till dödens matsal,där alla asgamarna väntade på en,glodde,kommenterade,dömde ut,,
I denna kön fick man finna sig i att niorna trängde sig förbi,ibland armbågades man, och inte ett ljud sades,det var bara så det var,hur hungrig du än var och hur lite tid du än hade att äta.
Rangordningen skulle iakttas.
Förnedring skulle delas ut.
Matsalen som var aula. Här hölls uppropet första dagen i sjuan. Här dog en liten bit av ett barns själ när alla skrattade åt mitt dubbelnamn. Det var här jag insåg att det inte alls skulle bli spännande i 3 år. Här började jag inse att inga gamla allianser var värda något alls. 
Vännerna man haft  i årskursen över en ute i  Södra Rörum kunde inte längre kännas vid en,och man fick förstå.
Ny ordning 
Man såg sig mentalt om efter en livbåt att klamra sig fast vid och när inte en sådan fanns klamrade man sig fast vid de flytande vrakbitarna (läs barn som inte heller passade in,rödhåriga,fula kläder,för små,för stora,tandställning) ingen annan ville ha och hoppades att man tillsammans skulle vara starka eller åtminstone osynliga.
Här gick man på högstadiediscon,full av barnsliga förväntningar och askungedrömmar.
Hem åkte man med noll danser under bältet och några förnedrande nej som grädde på moset.
Ingen vill dansa med fåret.
 Rätt fram ,stora ingången,,trappan ner till skåpen som niorna hade . 
Dit man aldrig gick oavsett om man hade lektion där. Man väntade på bänkarna  som förr stod till vänster här,,man gick inte  ner i ljeongropen förrän läraren kom,med ett förbryllat  uttryck,fundersam över varför vi alla väntade här och inte utanför dörren som vanligt. 
De vuxna ser inte det våra ögon ser.
Blickar med löften om mer förnedring  om man skulle våga andas något om det som sagts.
I trapporna satt de som var mer än andra. 
I vuxnas ögon säkert bara ett barn i en trappa,för oss vrakdelar en vägspärr som antingen skulle få dig att snubbla och slå dina knän blåa till alla åskådares oerhörda skadeglädje ,eller åtminstone få dig att be om passage.
Be flera gånger.
 Sidoingången,,ingången för oss "bönder",lite mer safe.
En snabb sväng till höger strax efter man kommer in och ner till skåpen,mestadels sjuors,,,safe.
Man måste bara ta sig förbi första raden av åttornas skåp,sen hade man klarat sig. Det var där jag första gången fick höra av en rödhårig musliknande kille med blårandig skjorta att jag  var så jävla ful,,som ett jävla får eller en ängel.
Om du läser detta,,,ja fy fan,det kanske jag var ,men du var ingen skönhet själv. 
Om dina röda gener slår igenom och du har egna barn  vid detta laget är risken rätt stor att det är dem som kommer hem rödgråtna,för skamsna att berätta för dig varför de är för fula för att få existera enligt andra barn,och det kommer att skära i ditt hjärta.
Karma is a bitch.
 Rätt fram ifrån sidoingången är världens längsta korridor
Som ett gatlopp flera gånger om dagen.
Där det nu står skåp  stod istället åttor och nior uppradade
Att deras ben kunde sträcka sig så långt ut,,att deras ord kunde höras så högt?
Jag skäms fortfarande för att säga att de bräkte som får efter mig,,och skrattade,,
Varför skäms jag?
Fick skylla mig själv som hade mitt hår utsläppt. 7 år efter skolgången släppte jag ALDRIG ut mitt hår mer,natt som dag.

 Tillbaka ut till busskuren,fortfarande en kamp.
Vid fint väder fick du plats på bänken,då stod folk i klungor och uppvisade grupptillhörighet där du inte var inberäknad.
Vid regn var bänkarna alla tagna,om så endast av folks ryggsäckar,,du fick inte sitta och alternativet var att stå precis vid pelarna och låtsas att du inte bli blöt. Det värre alternativet var att vänta vid bussen framme vid kravallstaketet,utfryst och totalförnedrad.
Till den gruppen hörde jag inte
Inte heller hjälpte jag de individerna:(

 23 år senare och orden har inte blivit mildare,,
 Det fanns 3 kategorier,,Hora och diverse utslängda ord  ville man inte sitta under men de var inte heller skrivna med namn om en,,
De som blev direkt namngivna var för alltid (3 år är en evighet i ett barns liv) 
märkta och kunde vänta sig slag och sparkar i tre år eller åtminstone 2 tills de blev nior OM de tillhörde det snygga gänget,,annars upphörde det inte förräns sista skoldagen.


Sen fanns det det snälla klottret,,om du blev namngiven i ett positivt sammanhang funkade det likadant,,du blev liksom hyllad i 3 år.
Skrivet i kalk på billig målarfärg,men det kunde lika gärna vara skrivet i sten.


 Ja,,konsten utvecklas sällan i denna miljön,,kukar förblir kukar,,

 Denna fick mig att grina rätt ut,,,vem du än är,,Ta din grisschäfer och rid din egen väg genom livet;)


 Cyckelskjulen,,en allmän plats tror lärarna,,en hemsk plats för de som inte passar in. Tro inte att man fick ha sin cykel ifred om man någon gång hade den med till skolan.
Den ,som en själv dög inte,var för gammal och rostig,och din bästa cyckel  förföll för dina ögon när rösterna påpekade  hur jävla värdelös den var.
Ilskan riktades mot föräldrarna.
Hur FAN kunde ni släppa iväg mig på den?! 
Föräldrarna fattar inte ett skit eftersom den dög alldeles perfekt dagen innan.
Här fanns även rökrutan,,ja i dagens samhälle en helt ofattbar sak att ha på en skola för  sjuor till nior,att ens godkänna att barn rökte,men det gjorde dem. 
De riktigt hardcore skitcoola människorna stod här med flinta i blicken,konstant spottandes och tuggandes,,Här ute befann man sig helt enkelt inte
Hit kom man bara om man var redo att dö.
 Dörren som leder ut till gården mellan de olika flyglarna på detta rucklet.
Det kan vara ca 20 meter mellan dörrarna som mest,men här gällde det att gå lugnt med självsäkra steg,annars såg de dig,annars kanske du inte bli insläppt på andra sidan och var tvungen att gå tillbaka medans folk skrattade bakom alla fönster och dörrar,,alla kunde se på lektioner,vid skåpen,,ingen gjorde något.
Det påminner om antikens gladiatorarena där Caesar står i rökrutan med konstant tumme ner.

 Skåpen man tilldelades,,,de har byttas ut och jag vill minnas att de var mycket mindre. Mellanskåp var bäst. Skåp längst ner eller högst upp var sämst,ännu en grej man rangordnades efter. Jag hade åtminstone ett mellanskåp.
Mitt emot skåpen fanns toaletterna man aldrig använde. Säkrast var att använda dem mitt i en lektion,då stod inte alla killar utanför och antingen låste upp dörren utifrån eller stängde in någon där tills de grät.
Tjejer dassades aldrig,men killarna fick alltid vara på sin vakt.
Som vuxen kan man inte undgå att förstå den enorma förnedringen av att få sitt huvud nerkört i en skitig toastol medans dina "vänner" spolar ,med ett benhårt grepp om din nacke och paniken som bara växer..
Låt dem inte se dig gråta,,då händer det imorgon igen.
Yess,dina söner gör det även om du inte kan tro det,,eller så gör de inget åt händelsen när de ser det utav rädsla för att själv råka ut.
Det finns en anledning till att det första man gör som barn när man kommer hem är att slänga väskan och rusa på toa. 

  Har länge velat komma tillbaka hit för att förminska detta monstret i mitt huvud,men kan inte för mitt liv förmå mig att komma hit när barnen är på plats.Jag har fortfarande ingen makt över dem,det  är fortfarande flugornas herre mentaliteten i skolan.
Vem som än byggde denna platsen har inte gjort ett skit för att få den mindre fängelselik,en skitgul tegelklump med korrugerad plåt och inga somhelst upplyftande detaljer. Komplettera det med taggtrådsstängsel och allt hade stämt.







 

3 kommentarer:

Snöhalm sa...

Ett jävla fängelse var det, även för mig som inte var särskilt utsatt. Jag kan verkligen känna skuld att jag inte tog parti oftare för utsatta.

Alla där var förlorare, kanske mest lärarna ändå.

Jag jobbade som bildlärare där som vuxen ett tag. Fy fan vad jag led med eleverna. Kulturen bland lärarna var hela förklaringen, om du frågar mig. Sällan man känt sig så icke-välkommen på en arbetsplats av sina kollegor. Tur var att det fanns en handfull eldsjälar som gjorde skillnad.

Stina sa...

Ja inte blir d bättre av att lärarna ser sig som en åtskild enhet,men i grund o botten är det människor. Så reagerar vi instinktivt i grupp utan ledning:/

Pirayamaja sa...

Detta skulle kunnat vara min berättelse. Tack för att du satte ord på den. Jag gick inte på din skola och skulle aldrig vilja sätta fötterna igen där jag gick. Möjligen för att plantera ut ngt rejält explosivt och sen se skiten gå upp i atomer....