Sidvyer, senaste månaden

söndag 3 januari 2016

Otto är försvunnen.

 Det som inte får hända har hänt,,Otto är bortsprungen.
I Torsdags (nyårsafton åkte vi iväg i den godan tro att Katt var utomhus(hon hatar att vara inne när det smäller) och Otto inne,som generellt inte bryr sig.
När vi kom hem kl 3 på natten blev jag jättepaff att vi inte kunde hitta Otto någonstans och   gick oh lade mig med ett tungt hjärta,,sov som en kratta.
Fredagen kom och gick och vi såg honom inte,,vi körde rundor på vår sida 65.an och spanade i skymningen.
Lördagen kom och ingen liten puff vid dörren,,nu börjar jag bli riktigt orolig. Det är för första gången detta året bitande jävla kallt ute och det stormar,,som vanligt. Jag jobbar och hoppas hela dagen på ett mess från fredrik att han är hittad. Efterlyser på  facebook och får massvis med delningar.
Lördag kväll mitt i paniken ringer en man och säger att han sett otto vid plantskolan på fredagen vid 21 tiden,,vi kastar oss ut i bilen och anfaller Bjäresjö by som ligger på ANDRA sidan E65,,kattjävel:/
Vi kör rundor och går ropandes genom hela byn,så till den milda grad att polisen rullar in. Vi kan bara anta att det är oss folk har varit oroliga  för när vi krypkör.
Lördagen var en dimma,,vi kunde inte hitta honom,inte höra honom.
Söndag morgon vaknade jag 7.00 och väntade ursinnigt på att denjävla gryningen skulle komma,och sen flängde vi ut för att leta i dagsljus. Ännu en gång kom polisen.
Vi anmälde honom som svunnen  och sen stoppade vi lappar i allas brevlådor,ändrade efterlysningen till en med 1000kr hittelön så att folk skulle ge sig ut.
Det stormar fortfarande och är förbannat kallt,,hans tid rinner ut.
Han är mager som det är redan och det var ynka 3 veckor sedan jag var helt säker på att han skulle dö  på djursjukhuset,,och nu detta.
Sakta men säkert rinner hoppet ut  ur en och jag väntade tills Kapten åkt innan jag skrek ut min sorg hemma,,skrek och grät över tanken på att han hungrig och frösen tror att vi gett upp om honom. Han skulle bara veta hur många människor som kör runt och letar efter honom,ringer på dörrar lockar och kallar.
Tiden rinner ut,,,det stormar fortfarande,,
mitt lilla barn:(



4 kommentarer:

Linn sa...

Önskar vi bodde närmre så hade vi åkt ut och hjälpt till. Förstår din förtvivlan och jag hoppas verkligen att han hittas snart!

Anonym sa...

Men nej vad trist och sorgligt! Hoppas Otto kommer hem igen, snart. Usch då! Massor med kramar.

//Stina

Paul sa...

har ni varit vid gamla stället? katter går gärna tillbaka om dom känner sej osäkra. Håller tummarna.

Mama Jo sa...

Usch va sorgligt :( Jag kan tänka mig hur du känner just nu. Ens bebis är borta. Jag hoppas verkligen att han hittar hem. Men katter är tuffa varselser, och Otto syns ju (han är en väldigt fin katt) Någon kommer hitta honom. Men att han sprungit till en annan stad längre bort är ju inte helt omöjligt. Jag vet inte om det kommer göra någon skillnad, men jag ska be mina vänner runt om i skåne att leta också.