Kattmamma

Kis är fortfarande saknad,,

Trots att vi bara kände henne i två veckor  hann vi fästa oss vid henne rätt hårt,och trots att vi nu tappat det mesta hoppet om att få återse henne kan man inte låta bli att titta ut över fälten och undra vart hon är,hoppas att få syn på en bit svart päls eller helt enkelt få se henne sitta vid dörren och vänta snällt. Det kommer inte att hända,och saknaden efter en Katt eller Kis är större än någonsin.

Otto trivs som fisken i vattnet ensam och har  väl aldrig  ätit så mycket som han  gör nu! Det kan väl vara den enda positiva grejen just nu. 

Det enda jag vill är att ha några små kisar att älska,och just nu verkar det nästan omöjligt att få tag på !(nej inte alls omöjligt,men rent mentalt,,det ska passa,Kapten ska vara redo,jag vill iNTE någonsin råka ut för detta igen,det ska funka för Otto,den ska inte ha någon udda sjukdom  mm) 

Tre gånger i mitt liv har jag behövt leta efter en katt ,Otto har varit borta 2 dygn i Löderups strandbad,och då sov han helt enkelt bara i en annan stuga och väntade ut snöstormen och kom tillbaka  av sig själva efter 2 dygn,no problem. Jag var såklart ganska upprörd ,men tog detta som att det kan hända,inga efterlysningar eller så . Nästa gång var över nyår då ett stort missförstånd och en rätt sjuk jag missade att han var ute och han skrämdes av raketerna. Det kombinerat med att de bott bara några månader på det stället gjorde att han inte hittade hem.

Efter fyra dagar hittade grannen honom i sitt poolhus och vi var överlyckliga.

 Så kom Kis,,klart jag kände att det var "pinsamt" att behöva efterlysa en katt till ca ett år senare men vad ska man göra? 

Fick också kommentaren "Nä,EN TILL!?" och kände mig som universums sämsta kattmamma. 

 Jag önskar så att detta ska vara över snart och normalitet infinner sig .

Jag behöver katter,,och det finns så många behövande katter,,,hur svårt ska det vara?