Något måste ändras.
Har alltid varit den människan som säger att man inte ska leva för helgen för vi har bara ett liv och att sova och jobba bort det är helt meningslöst. Klart vi måste sova och klart vi måste jobba,men när vi gör det kan vi väl ändå ha försöka ha roligt (jobbet då,inte sömnen,det blir svårt)
,,men på sistone har jag kommit på mig själv att göra just det.
En stor del av det är min konstanta kamp med maten,jag får inte äta en enda "farlig" sak på veckorna ,men helgen är det fritt fram. Detta gör att man såklart längtar till helgen och ja,jag har försökt att blanda dagarna så man an få en god sak en onsdag men det slutar alltid med hetsätning i veckor,,det går bara inte.
Jag är matoholist. Om jag tillåter mig att äta vad jag vill på veckora slutar det med att jag dessutom inte gör något annat alls,att äta planera och handla maten tar över precis allt. Om jag INTE får äta vad jag vill utan håller mig till mitt strikta schema mår jag psykiskt bra ,men där är såå snäva svängar när det gäller vad jag kan göra efter jobb då jag är så hysteriskt hungrig att jag inte kan tänka,måste komma hem och äta och sen är det rita och inget mer som gäller. Hoppas fram till kl 21 att jag inte blir hungrig igen,sen får man gå och lägga sig.
Jag hatar detta livet,,jag älskar känslan av kontroll.
Innan ni kommer med piffiga tips så kan jag berätta att jag testat det mesta. Det jag inte testat kommer jag ändå inte att testa , det är jag rädd för, det jag är rädd för innebär att jag kan tappa kontrollen och då går jag upp i vikt.
Det roliga är att jag inte vet varför jag är så hysteriskt rädd för detta,, ?Jag åt som en idiot när jag bodde i Holland och blev oavsett inte så skitstor,, och ändå,,det är som en tanke jag inte kan tänka på ,sinnet rullar undan från den och vägrar ta i den,,
Har tillräckligt med självinsikt för att veta att det beror på sjävkänsla och kontrollbehov men som alla andra är det för mig omöjligt att titta utifrån och in på mig själv.
Anledningen till att man får anorexi kan vara många och i mitt fall är det en snygg kombo av hypothyreos och kontrollbehov plus ett desperat behov att bli sedd när jag var tonåring, något som inte fungerade alls. Det diskuterades inte inom familjen (en liten trepersonsfamilj vid det laget,min syster flyttade när hon var 16) ,min pappa kläckte skrattande ur sig alldeles nyligen "DU har väl inte haft anorexia!" uppföljt av " så smal var du ju inte ",,
Det hjälpte såklart inte skitmycket ,men det förklarade en hel del.
Jag undrar tyst när detta går över och är smått rädd att det aldrig kommer att göra det. Kommer jag att se ut som en av de så böjda fågelliknande tanterna när jag blir gammal,,,fortfarande rädd för att äta med en begynnade sjuklig snålhet,,
Snälla låt det inte bli så.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar