Tunnare än döden del 2.

Fortsättningen på den sköra armen fortsätter. Läkarna i Lund var inte alls glada för att Martin hade tatuerat sig sista kontrollen,de anser inte att Martins kropp tål den påfrestningen just nu. Läkare är i allmänhet inte jätte positiva till att man tatuerar sig överhuvudtaget,men i synnerhet inte om man har någon underliggande sjukdom som utmanar kroppen.

De flesta läkare har inte heller tatueringar.

De läkare jag träffat på (och det har faktiskt blivit en del genom åren) har bara varit negativt inställda till  kroppskonst ,utan att ens ge sig tiden att studera riktigt bra tatueringar ,eller ens effekten de har på folk. 

Placeboeffekt   är ett rätt nersmutsat koncept där patienten tror sig få en positiv verkan av något(eller negativ) och den starka tron på detta gör dem då bättre eller sämre.

Tatueringar(bra gjorda då) har en enormt  upplyftande effekt för personen som de sitter på,inte bara den omedelbara lyckan när de går ut ur studion ,utan var dag då man rullar ur sängen och får syn på det (oftast det enda) vackra som sitter på ens kropp. För en anorektiker är det ren balsam för själen,att försöka få självbilden att sakta sakta flyta ihopa med den hårda verkligheten. En oas att börja tycka om sig själv. Plötsligt tillhör man en grupp människor dessutom,som älskar kroppskonst,och i övrigt inte ställer några frågor,en värld som inte alls är så diskriminerande som vardagsidealen. Extremt tatuerade människor vet hur det är att vara annorlunda,redan innan de hittade den ventilen som kroppskonst är,och de godtar dig oftast som du är,stor som liten.

En dålig tatuering(som den som satt undertill det vi gör nu) kan dock dra ner en rejält och förstärka den skeva bilden man har av att man är ful och missanpassad.

Jag skulle vilja säga till Martins läkare som så,,,är det inte bättre att positivt förstärka personens självbild  genom ett motiv personen själv valt att ha där för alltid,än att låta dem ångestskära sig för samma utloppskänsla,men utan det positiva resultatet?

Martins arm läkte hur bra som helst,och idag märkte jag tillockmed en skillnad i hur huden betedde sig. Nä tjockare vill jag inte kalla armen,,bara mer på den levande sidan än nere i dödsdalen.

Kanske kanske är det ljus i tunneln,,kanske kanske är det en bättre period på väg?

Jag vet att detta inte försvinner hur lätt som,men det blir bättre. En dag vaknar man och bestämmer sig för att man plågat sig själv tillräckligt och att det får bytas ut mot något konstruktivt.