Vi har kämpat på rätt länge med Dahn-Olas arm. Det har tagit ca 40 timmar att nå fram till det färdiga resultatet,men det har varit värt varenda timme. Dahn-Ola har en osedvanligt känslig hud och vi har inte kunnat ploga på som om ingen morgondag fanns utan fått känna av och varit försiktiga med huden så att läkningen kunnat gå som den ska. Nu är vi där vid mållinjen och glädjen är som alltid dämpad. Det är roligt att vara färdig,men så försvinner också "min" tavla och jag får inte se den när jag vill,och de långa filosofiska samtalen tar slut. Sådant är det och sådant måste det få vara,men man vänjer sig aldrig vid det bitteljuva i ett avslut av en stor tatuering.
2 kommentarer:
Vackert!
Vill också få en helarm av mitt ansikte en dag :D
Håller med; det känns lite konstigt att vara klar även om jag naturligtvis är väldigt glad att så är fallet.
Kommer också att sakna samtalen - från seriemördare till de arkitektoniska illdåd som begåtts här i Ystad, och allt där emellan...
Skulle du drabbas av en allt för stark separationsångest får du väl skicka ett SMS, så kommer jag över och visar armen... :-P
Skicka en kommentar