Det föll sig så lägligt att jag blev utnämnd till förste spacklare,ett relativt lätt jobb jag kan göra utan att gå sönder fullständigt. Gick bra sålänge det var steghöjd och hanaband mellan som man kunde stödja sig på ,men sen då? Det gigantiska öppna utrymmet mellan sovloftet och nybyggnaden??
Byggställningen som var rangligare än en gammal 80-åring har bytts ut av LIFTEN(kärleksfullt kallad Jörgen av mig)
Jörgen och jag hade ett rätt traumatiskt möte i söndags där jag hoppade upp och hissade upp mig. 2 metr upp tyckte jag att det inte kan vara så långt kvar,,, då har du bara 4 meter kvar:/ 4 meter upp skakade jag i hela kroppen och ville gråta. Man hukar sig ner och låtsas som att gungningarna inte stör en,,,och gråter lite i själen. Tittar upp och inser att jag måste WAAAY högre och tänker att detta kommer jag aldrig att fixa.
Skam den som jävla ger sig!!
Jag vet ju att det bara är hjärnan som spelar en spratt och efter att jag krampaktigt hållt mig i kanterna och hanabanden om vartannat börjar hjärnan vänja sig och innan jag visste ordet av stod jag uppe på sidorna för att nå bättre ända uppe i nock;)
Hann spackla och gipsbruka runt bjälkarna och sätta remsor på bakre väggen OCH dra en remsa latexfog ända uppe i taket så långt liften tog mig.
Det är ett helt äventyr att pressa sig så långt man bara kan ,och jag vet om att om jag går ut idag igen är det samma procedur igen;) Skakar,bangar,blir arg på migsjälv och sen släpper det.
Så var det leverscan idag med kontrast för att se vad det var som gömde sig där inne och det var enligt läkaren som inte pratade väldigt bra svenska ett helt ofarligt hemangiom,dvs en leverfläck i levern;) Hahahaha why not,jag har dem överallt annars med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar