Så var vi på ett sjukhus igen,,
Denna gången för något helt annat dock. Denna gången fick jag gå in till min läkare och ge han ett hjärtligt handslag och tacka honom för att han räddat mitt liv.
Det kan tyckas överdrivet och teatraliskt,men det är så jag känner.
Inte livet som i att pulsen slutat slå,jag förblött eller inre organ slutat fungera ,utan snarare själen,eller det livet är.
Min kropp hade fortsatt att gå vidare på sitt snevridna dysfunktionella sätt ,men jag som person hade försvunnit under våg efter våg av desperation över nästa sak som plågat mig,nästa oförklarliga symptom som jag inte ska kunna få.Jag hade tvingats in i en sjukskrivning som inte hjälper ett skit och blivit den där gnälliga bräckliga personen folk gärna undviker för det är inget annat än gnäll.
Nu får jag sova,skita,ligga,vara vaken när jag vill ,dricka,aktivera mig ,ha roligt,köra hoj,ha kvar mitt hår,jobba,drömma om en framtid och satsa på nya höjder,,
Allt tack vare Dr. Grymer,Simrishamns lasarett. Killen som trodde på mig när 7av 10 läkare bara avfärdat mig.
Mannen som vågade ta en chans eftersom han lyssnade på mig.
Hur tackar man någon för något sådant?
Jag kan inget mer göra än att bara säga ett stort rungande tack å mig och min familjs vägnar.
1 kommentar:
Jag lovar att den mannen är Guds gåva till kvinnan, troende eller ej.
Jag har precis som du, honom att tacka för så mycket, inte minst mitt barn!
Så skönt att allt är bättre för dig!
Skicka en kommentar