Döden såhär en vanlig onsdag.

Nu börjar jag bli nervös.

Jag visste inte att jag var orolig inför just denna operationen men allt eftersom inser jag att jag  mer och mer förbereder mig för döden.

Löjligt?

Ja ,kanske det,men man kan inte undvika sin hjärna,den sitter liksom där och droppar tankar och känslor  när helst den vill,och allt man kan göra är att lyssna.

Jag drömmer om döden,något jag inte alls brukar göra,och en slags hopplöshet har smugit sig in.

"efter detta då" hånar den mig,,"Efter detta,vad händer då? Ditt liv kommer inte att bli mer spännande,du har ju inga barn att leva för,du har gjort det mesta redan,du kommer på sin höjd att få mer ont och sen,,, ja sen då?"

Den tanken ,minus ontet känner jag igen från 16 års åldern,en svår tid i mitt huvud där anorexin tog över och jag kände mig över 200 år gammal vissa dagar.  Jag trodde att där inte var mer att uppleva eftersom det mesta redan hade hänt mig. 

Ojoj så fel man kunde ha,såklart. Vad FAN vet man när man är 16?

Kanske är det där jag är nu,en liten livskris som jag måste gå genom för att komma ut på andra sidan sådär newage irriterande som många kvinnor i min ålder gör? Om 10 år kanske jag sägen " Vad FAN vet man när man är 38??" 

 Jag vet,det blir vad man gör det till,och till stor del kan jag hålla med om det,men så är där vissa scenarion man inte kan rå på,som sjukor och den ständiga kampen att helt enkelt få röra sig utan att vilja böla.

Nu är  jag inte dummare än att jag vet att lite smärta och misär gör en konstnär komplett,och inget har väl varit sannare, men men,,,

Ja jag vet inte vad jag gnyr om,om 5 dagar får vi se om jag tvingas hitta på något med resten av livet eller om jag slipper;)

Troligen kommer man att vakna upp,och inse att det bara är

 ,,,tisdag.