Äta gör man,ändå dör man,,,

Idag var en känslig dag. Känslig fast ändå inte. Idag var dagen så jag fick se och ta på den råa verkligheten av sjukdomen som plågar så många i det tysta. Jag delar gärna med mig av diverse problem med ätstörningar,mycket för att de nu ligger i det förgångna,men Martin har en lång väg kvar. 

Att hålla i en arm som av åratal av smärta ,lidande och svältande blivit tunnare än min egen underarm hämtade tillbaka så många år som legat i glömska för mig.

Ja  jag kan säga att jag har haft anorexi,men det är som att säga att man har en ryggsäck,,vad den innehåller är något man stoppat in i det samlingsuttrycket och glömt.

Att vara så nära en människa som genom pur vilja har minskat sin kropp till en 12 årings är som grovt sandpapper mot hjärnan. Jag vill läka,jag vill hjälpa,jag vill,,jag vill,,gråta.

Trots lättsam konversation OM problemet,för lets face it,att inte prata om det hade varit att ignorera elefanten i rummet,så känner jag fortfarande den äckliga smaken av total ångest i munnen ,minnen från den tiden då var minut handlade om mat,,vår drog,vår förbannelse,vår lycka.

Att man kan leva på så lite som denna kroppen gör är övermänskligt. Martins vilja hade kunnat driva ett kärnkraftverk,,,,nu ska vi bara rikta den mot ett kärnkraftverk,,inte mot en kropp av bara människa.

Jag har ett helvetes projekt  framför mig här och det  är bara början på att fixa det ,men jag SKA göra något bra av detta i slutändan!!