Lillasyster Marie

En otroligt tung dag. Åsa har varit min kund i många år nu,och vi  har pratat om allt mellan himmel och jord,och under tidens gång inser jag hur otroligt priviligierad jag är. Jag har kvar min mamma och pappa,jag har min älskade syster och vi har alla hälsan någorlunda.

Åsa har inte något av det längre.

Hennes lillasyster Mari var överlycklig att hon äntligen var gravid,efter åratal av försök. Åsa grät glädjetårar över att äntligen få ett syskonbarn,något Åsas 3 pojkar också såg fram emot enormt.

Mari lyckades få en blindtarmsinflamatio och fick opereras strax innan jul. Allt gick bra,bebis mådde toppen. En liten flicka väntade:)

Julafton kom och Åsa tyckte att Mari inte var sig själv,men ja,,man är trött när man är gravid,,?

Några dagar senare fanns ingen av dem 2 mer.

En massiv sekundär infektion hade missats av sjukhuset och när förlossningsverkarna sen kom var det för sent,ingen av dem orkade mer.

Åsa hann komma till Maries sida men bara för att se henne som ett skal i respirator.

Jag kan inte riktigt greppa denna historien även om jag skriver den här. Detta händer på film,,detta händer inte bra ,goda,ordentliga människor.

När Åsa berättade om begravningen och hur Maries lilla dotter begravdes i mammans armar,med de små små kläderna på sig som Åsas yngste son hade köpt åt sin kusin till hennes första födelsedag och alla  gosedjur på kistan,då rann tårarna hejdlöst och det gör den nu med.

Det finns ingen logik eller högre mening med att Åsa nu är ensam här i världen. 

Ingen ska behöva utstå allt detta.

R.I.P Marie med dotter ,en dag gammal.