Här är mitt bidrag till tävlingen! Och jag måste bara säga att jag just nu är hög på lyckorus och en obeskrivlig varm känsla i hela kroppen! Tänk att det skulle kännas så stort att ge något så litet till en person man inte ens känner. Jösses! Att en okänd persons leende och tacksamhet kan sprida så mycket glädje!
Förra veckan kraschade jag mentalt och flög tillbaka flera steg i mitt välmående.
Ringde lite desperat till min vårdcentral för att få råd och får prata med en väldigt trevlig kvinna. Under alla mina vuxna år och erfarenhet av sjukvården har ingen någonsin tagit sig den tiden som hon gjorde med mig. Hon var förstående, hon dömde inte mig och ville veta allt som pågick/pågått med mig. Efter ett långt samtal i telefon tackade jag så mycket och begav mig till sjukhuset.
När jag satt på bussen ca 40 min senare ringer telefonen (känner inte igen numret men svarar ändå) då är det sköterskan som jag pratade med från vårdcentralen som vill försäkra sig om att jag är påväg till sjukhuset. Blev så himla rörd och har aldrig varit med om något liknande!
Så jag bestämde mig någon dag senare för att jag skulle banne mig leta upp den här kvinnan och visa min uppskattning.
Gick upp imorse och bakade chockladmuffins, sen åkte jag iväg för att köpa en bukett med blommor. Det kändes som ett ”riskfyllt” uppdrag då jag inte ens visste var vårdcentralen låg, vad hon hette eller om hon ens skulle jobba den här dagen, men jag chansade och begav mig dit! (Tacka gudarna för gps!)
Kommer in med famnen full av kakor och blommor och går till receptionen
Försökte förklara så gott jag kunde för mannen som satt där och han och kollegorna blev så glada och det bildades en kör i ljudet av ”Aaaaaww”
De kollade i journalen och de hittade ta mig fan vem jag hade pratat med förra veckan.
”Åh! Ja då är det hon! Är hon här idag?” brast jag ut i glädje
”Ja det är hon faktiskt, jag ska genast gå och hämta henne, följ efter mig” sa receptionisten och gick iväg runt en hörna
”Du det är en tjej här som vill ge dig några saker!”
”Va? Vadå saker?” hör jag henne säga.
Jag går runt hörnet och ser henne, hon tittar lite konstigt på mig. Sen förklarar jag att det var mig som hon hade pratat med och hjälpt så mycket och att jag ville visa min uppskattning, sträcker fram blommorna och muffinsen.
Leendet jag får av henne är obeskrivligt, hon verkar nästan chockad.
Jag får en stor varm kram och många tack.
"Tänk att du kom hit och letade upp mig!" säger hon.Patienter som hört allt går fram till mig och ger mig beröm.
”Sånt här borde alla göra oftare” hör jag någon säga.
När jag går därifrån är jag nästan hög på adrenalin. Jag är så glad över att hon var där och att jag fick träffa henne. Snacka om tur!
Det här är det absolut bästa jag har gjort på länge.
Ursäkta om historien blev lite lång, men kunde inte korta ner den utan att göra den orätt :)
Ta hand om er och era medmänniskor!
/Cornelia
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar