Vera

Vera och jag ,,,we go way back.

Hon  kom in i vår ganska hårt cementerade klass i femman i en liten liten skola i Södra Rörum, Redan då var det som en tornado i en lövhög,och folk började slåss om att få vara i Veras närhet.

Vi hittade på en massa skit i några år,bland annat inspelning av radioprogram (som vi senare spelade upp i dubbel hastighet och kissade ner oss av grin. Detta har för övrigt förstört mig lite,och min knipreflex är inte vad den ska vara så fort jag hör NÅGOT i dubbel hastighet!)

Vi pratade pojkar,vi jämförde puberteter,vi hängde på discon där det starkaste som serverades var salta pinnar,vi lagade mat (stekte korv och koga mackisar),vi gjorde fejkbröst med hjälp av vattenfyllda kondomer,vi terrade hennes undulat,vi drack mjölk.

Sjuan kom,barnaåren var plötsligt slut,och vi delades på,inte så mycket av fysiska omständigheter utan av min barnsliga osäkerhet. När jag började  i sjuan blev jag så jävla förvånad av att jag tydligen var ful och värdelös(som de andra vänliga barnen snabbt skrek efter mig) ,att jag helt tappade kontrollen på vad som var på riktigt. Vera har alltid varit den långa kraftiga flickan och varit okej med det,men  att synas vid sidan om henne var helt enkelt inget min otroligt osäkra person klarade av, då jag hade nog med att hålla näsan över ytan. Jag var inte tuff nog,jag drog mig undan.

Min enorma förlust.

Hon flyttade,och jag tappade bort henne,,,

Inte förräns jag åter flera flera år senare fick syn på henne i Ystad igen insåg jag att jag tappat bort något så sjukt värdefullt.

Jag vågade inte närma mig.  Jag vet ju att jag hade övergett henne och jag skäms än idag för det.

. Antar att jag inte riktigt fattar varför hon ens vill ha mig här nu efter allt jag just gick igenom,men hon tittar  inte bakåt,och har aldrig gjort.

Har länge försökt att komma på vad det är med Vera  som får allt hon gör att bli så okomplicerat?

Det spelar ingen roll vad du kastar i hennes väg,hon ser aldrig problem,bara lösningar. Jag önskar att jag själv hade blivit välsignad med den superkraften,men jag är mer nejsägaren och tvivlaren.

 Inte en enda gång har jag stött på henne sur eller butter (till stor  skillnad från migsjälv) . Inte ens när hon är nyvaken är hon något annat är framåtriktad .Bakåt verkar inte finnas alls.

Brydd om andra hela tiden,samtidigt som hon inte en enda dag (sen jag känt henne) inte orkat ta vara på sig själv heller. Hur fixar  man det?

När jag åter hittade henne hade hon genomgått  en jättestor fysisk förändring och var inte alls den tjocka  asglada flickan  jag övergav.Istället står där en sjukt tränad  precis lika självsäker ,otroligt stilig sofistikierad kvinna framför en,med EXAKT samma glimt i ögonen som sist vi lekte på riktigt.

Samtidigt som jag skriver detta vet jag nu att det har funnits stunder som jag missat,stunder då jag så jävla gärna hade velat vara där och stötta och trösta,men som jag kommit för sent för. 

Jag missade bland de viktigaste stunderna i hennes liv,och jag vet liksom inte hur jag ska kunna ge tillbaka dem??

Hur kompenserar man för att man inte var där  de gångerna hon sörjde sin mors bortgång ,lyckan vid ett bröllop eller en födsel av ett älskat barn?

Genom sjukdom och hård jävla kamp för en ny kropp? 

Och varför är hon inte bitter på mig för det?

För att hon aldrig tänker så.

 När jag äntligen sprang på henne igen,av en ren jävla slump(eller var det det?) hittar jag henne helt enkelt i exakt samma fantastiska mindset hon alltid varit, bara i ett helt nytt skal.

Jag tror inte på att förlita sig på gammal vänskap. Det är något man förtjänar varje dag med saker man gör och små små enkla gester,och jag ska arbeta på att kompensera för alla de åren jag missade att vara där,sålänge hon låter mig göra det. Det kan ta tid.

 För att detta inte ska uppfattas som ett galet stalkerinlägg där jag deklarerar min odöende kärlek till en vän  ,och för att jag själv ska sluta böla följer nu andra bilder (sorry Vera,men jag grinar ner mig!!)

 Så,, jag ska  försöka lära mig lite av henne,som typ hångeltekniker,toavanor ,matvanor och annat  som hon verkar ha perfekterat under alla de åren jag missade. Ska se om jag har något i utbyte som hon kan dra nytta av typ hypokondri och  mjäll,eller möjligen musiksmak;)

Bromance baby!!!