Ett saknat barn som återvänt!!

Som ni vet och inte kan ha missat så har vi 2 katter. Den ena är en bondkatt som vi räddade vid 6 veckor från en säker död i Svenstorp,hon är Fredriks mise,vass,sur,fet men älskvärd som få! Sen har vi min mise,en helig birma som är allt annat än rastypisk. Byggd som en dromedar,godtrogen,puffig,rosa,pittögd,anorektisk,tvångsbenägen och lite clueless.

Att Katt inte kommer in en natt är inget konstigt,om än inte gillat av oss,men Otto har extremt sällan försvunnit och om han inte kommigt in på natten har det varit sommar,inte som nu,snöstorm och blask.

Den 16 januari kom vi hem på kvällen,kelade upp dem båda och fortsatte med vår buisness som vanligt. När vi skulle lägga oss kom inte Otto in,och det är väldigt ovanligt speciellt i detta vädret. Jag sov sedemera inte alls så mycket den natten. Trodde kanske att han slunkit in hos Patrick i huset brevid,men  tidig morgon får jag veta att så är inte fallet. Dagen,går,jobbet måste göras och jag är tokorolig,men tänker att han troligen väntar på mig när jag kommer hem. Ingen väntade,inga spår alls,ingenting! Vi gick rundor och ropade,och i mitt huvud målade jag upp scenarion som inte var snygga. Vi har en man som alltid parkerar nere vid oss ,en väldigt kufig kille som har stora problem med tvångsbeteende,som beter sig rätt udda och som kan ses kika in i stugorna när han går runt i mörkret. I mitt huvud hade han kidnappat min katt MINST.

När jag satt och grät som mest fick jag ettSMS av Agria "Vi ser att Otto fyller år idag,hoppas ni får en fin dag ihopa!"

Bröt ihopa.

 En fruktansvärd natt till med massa tårar och en hjärna som bara inte vill stänga av. Kapten hade det ika illa och vi turades om med att vakna och gå till dörren för att se spår av honom. Ingenting.
Jag satte ut efterlysning på radion och på facebook,allt för att Otto inte skulle frysa ihjäl om han blivit påkörd eller sitter fast någonstans.
Vaknade imorse och bara grät. De blir ens barn när man inga sådana har,och bara tanken på att han ligger kall och påkörd i vägrenen och mjauar efter mig,gjorde mig till ett nervvrak, Ingen aptit,ingen glädje alls.
Jag satt kvar i sängen imorse tidigt tidigt och väntade på att polisen skulle öppna så jag kunde ringa och se om han var upphittad. Han ÄR ju chipmärkt  ,men det tar ju en vetrinär för att kolla det,ingen privatperson. Tystnad,noll spår.

 En massa underbara människor skrev så fina meddelanden på facebook,men mitt hjärta vågade inte hoppas på att  de hade rätt. Jag masade mig ur sängen för att börja printa lappar ,ringa poliser och gå ännu en runda och ropa för att se om han bliviot instängd i ett garage. Stod på dass och skulle klä mig då ett högt mjauande hördes! SLET upp dörren och in trippar fanskapetr som om inget hänt!!! Varm,luktade inomhus och var inte ett dugg hungrig! WTF!?

 Efter massa kramande ihjäl av katthelvetet tog jag ut för att spåra honom i snön,och det visar sig att han vait vid en helt jävla otippad sommarstuga,långt bort på "fel" håll där han aldrig ser ut att gå i vanliga fall!!! Han måste ha hittat ett krypin där för att sova genom sin 11 års dag och slippa pinsamma fester mm.
KATTJÄVEL!!!!!! I love u.