Mitt hår är inte längre min största fiende.

Natten var ren lycka. Äntligen fick jag sova utan att vakna med klumpen i  magen och undra om han frös eller led,behövde bara känna med väntran om han låg på min arm,och det gjorde han,kurrandes,varm,mätt och jätteglad.

En liten tanke ang att inte få sova i 2 nätter jämfört med att inte få sova när man har en nyfödd,,man vaknar inte med klumpen i magen ,utan kanske vaknar man med kärlek och behov,inte av ren ångest? Bara en tanke.

 Imorse stod jag och piffade håret inför dagen,något jag har börjat uppskatta  sen jag skaffade lugg och faktiskt KUNDE frisera mig.  I åratal har jag hatat mitt hår så intensivt,hatat mina kryllor,hatat att det tycks ha ett eget liv där jag knappt är inberäknad. Det startade plötsligt och obönhörligt i sjuan,första dagen när man som skrämt får i en flock försökta te reda på vartfan man skulle gå och hur an skulle göra i en ny skola. Någon vänlig 8 ropade åt mig.Först fattade jag inte att det var mig han pratade med alls. En musliknande rödhårig kille med fräknar och utstående tänder. Han skrattade åt mig och pekade på mitt hår och kallade mig för fåret och bräkte efter mig. Jag blev chockad. Gick vidare. Ingen hade någonsin sagt ÅT mig att jag var ful,men nu fick jag höra det från flera håll.Folk hakade på och flera skrattade och bräkte feter mig i korridoren. Än idag när jag sitter här 24 år senare känner jag hur jag skäms för att ens säga det! JAG skäms? Efter det pekade de ut mina kläder. Det kändes bokstavligen talat som att komma på mitt ikorridoren att man glömt klä sig!Naken i en skola med 7-8 och 9:or!!  Det är som att klä sig i Bacon och förvänta sig ett hövligt mottagande i en hyenaflock.

Jag kunde inte förstå att ingen berättat för mig att jag var ful!!! Jag kunde ju ha gjort något åt det och sluppit skiten de 2 först åren. Jag hatade mitt hår så intensivt att jag gjorde ALLT för att dölja det.Satte upp det i så hårda knutar att det värkte. Tillslut bönade jag att få klippa av det och föräldrarna förstod inte alls varför. Pappa pratade inte med mig på 2 veckor efter att jag äntligen fick det gjort. Saker bli såklart inte bättre,men jag fick iaf testat.Efter detta gick jag med håret uppsatt i 7 år i sträck.Sov med det så,endast när man duschad fick montret släppas löst. Jag hatade det .

Vid det laget gick jag i nian och vi var de högsta hönsen.Då var det  bara "fridagänget" som hackade på en,de snabba snygga tjejerna som alltid var mest populära,alltid hade nya märkeskläder,alltid hördes mest och var roligast. 

Skolan var en ren kamp för att överleva. Det kan väl låta överdrivet,men för ett barn som bara levt 12-13 år varav de första 7 är rätt dimmiga och inte riktigt medvetna,då är 2 hela jävla år av förtryck,hån och konstant skräck enorma. Man kan jämställa det med att vi hade levat de senaste 10-12 åren med den stressen i vuxenvärlden.Är det konstigt att barn inte vill mer? Är det konstigt att man stämplar ut?

Nå,,

Imorse fönade jag håret,,puffade,mös,tog olja i det,gav det kärlek. Insåg att jag för första gången på länge länge att jag gillar det! Rollerna är ombytta. Muskillen med fräknarna är nog fortfarande musig,rödhårig och har troligen samma tänder. Fridagänget kämpar nog med vikten vid detta laget och går och permanentar sig.

De betyder ingenting längre,det borde dem inte gjort redan då,det tog mig bara 24 år att komma fram till.