Jag vet inte vad kärlek är?

Idag läste jag åter igen den mest korkade kommentaren  jag sett på Facebook.

"Man vet inte vad kärlek är förrän man får barn"

ren och skär ilska strömmar igenom mig som en stöt i kroppen när någon helt ovetandes okänd person decimerar hela mitt liv i en enda mening.

Jag skrev en kommentar,,jag raderade,,,

 En kommentar i all välmening  som tar så hårt att min hjärna rusar direkt till ilska  för att jag inte orkar gråta mer.

Kommentaren kan inte veta att jag kan känna en så förtvivlat djup kärlek till Kapten eller till våra katter att jag ibland bara kan ligga och titta på dem och bli rent fylld av värme. Att de är det som gör mina dagar värda att dra sig igenom. Jag kan känna en oändlig kärlek till mina närmaste vänner enbart för att de orkar med mig och finns där för mig.

Kärleken till min lilla familj som  om än brokig har varit där i hela mitt liv.

Men jag kan inte känna kärlek?

Tröttnar så hårt på att det bara handlar om barnen i något slags robotliknande flockbeteende,så till den milda grad att vi glömmer bort alla de som faktiskt aldrig bli älskade av sina föräldrar och bortkastade som en rest av en oförsiktig natt

.Dra den meningen för de barnen och titta dem in i ögonen när de försöker greppa hur otroligt osant det påståendet är,och hur lite kommentatören förstår.

JA,jag är bitter,men tro mig,man tröttnar snabbt på att höra det från alla håll och kanter.

Jag behöver en sandsäck.